Glädjetårar

Fasansfulla fredag. Med facit i hand skulle jag mera tro att det är fredagen den 13 istället för den 31:a. Vi kom till monorailen för att upptäcka att mitt 5000 yens tågkort var försvunnet. Hela handväskan inventerades, men förgäves. I stället fick jag hoppas att det försvunna kortet kommer att glädja någon japan och bjuda denne på ett antal gratisresor. Synd vore det om kortet hamnat i gatubrunnen.
Med snabb fart var det att mata nya pengar i kortmaskinen och ta emot ett nytt. Vi kom nästan fram till tåget. Äldstingen stod och hejade på oss andra medan vi med rulltrappans snigelfart kom efter med vagnen. Väl uppe på perrongen stängdes tågets dörrar rakt framför våra näsor. Snopet. Det kommer alltid nya tåg fick jag förklara till Äldstingen, som suckade över att vi borde ha startat tidigare hemifrån.
Morgonens avsked löpte som om döttrarna alltid gått i summer school. Otroligt hur snabbt de vänjer sig.
Jag spenderade dagen med att orientera, tågluffa, vara på sight-seeing, ha korsstygn med tågen... Min mission var att hämta mitt japanska id-kort för att sen kunna ansöka om ett japanskt körkort. Det är lätt som en plätt, icke sa Nicke. Jag har bytt tåg tills jag tappade räkningen för att anlända til punkt A. Väl framme, 1,5 timme senare, konstaterar den unga japanskan: sumimasen, we sent the ID-card to the office near your house. Ute på gatan kom pricken över i. Statyn poserade exakt den känsla som fanns inombords för mig. Life sucks!
Efter ett telefonsamtal med min älskade konstaterade vi att tiden inte räcker till för nya äventyr innan döttrarna ska hämtas. Jag satt ner på en parkbänk och tuggade i mig en av de största och välfylldaste makirullar jag någonsin bevittnat. Sen bar det av mot Summer school utan ID.
Hemma fortatte horrordagen. Mitt blodsocker spelade spratt för andra gången denna månad. Skakande som ett asplöv stod jag och lassade i mörkchoklad, nötter och juice för att höja sockervärdet. Kravlande sökte jag mig för att svara i telefonen. Tur i oturen, en läkare ringde. Tack! Dagen förde inte bara motgångar med sig. Nu fick jag råd vad jag ska fylla handväskan med när sockret spelar spratt i min kropp.
Dagens solsken spred sig väl jag läste min guldväns blogg. Glädjetårarna forserade. Tack för de omtänksamma orden!
Bilden längst ner får klargöra vad Äldstingen haft för hyss idag med sina klasskamrater. Mommo: Dubbelklicka på bilden så blir bilden/texten större!