Sockpromenad

Tuffa tisdag. Vaknade av att min älskade stod och stekte ägg åt sig till frukost. Ett ljud som jag normalt inte väcks av. I morse lyckades jag inte somna om utan klev upp och yogade. Natten blev kort eftersom vi låg i sängen och hade skrattsjuka. Tårarna flödade ur ögonvråna och hade en mer uppiggande effekt än nerlugnade. Min man har en fenomenal japan i samma tågvagn varje morgon. Jag är uppfostrad med att inte skratta år någon, men denna gång gav denna japan oss så många skäl att roa oss. Japanen har bl.a en benägenhet att närgånget sätta sig och undersöka medpassagerarnas bälten, eller stå och vika en miniatyrlapp, spegla sig i monorailräcket och byta några ord med föremålet, springa ut ur vagnen och in i följande vid stationsstoppen. Även om jag aldrig träffat denna person så är jag tacksam över den skrattsalva han gett mig.
Äldstingens avsked vid sommarskolan hade idag den reaktion som jag räknat med att skulle utspelas under introduktionsdagen. Hon klamrade sig fast runt mitt lår som en blodigel. Gråtande fick jag lämna henne. Medan Äldstingen är den blyga och observerande typen är Yngstingen den motsatta. Hon är expert på att ta sig fram i grupper. För att låna dagistantens slutkommentar vid våravslutningen: Denna flicka kommer att klara sig ute i världen. Jag kommer ännu om sju år att komma ihåg henne. Att Yngstingen testat pulsen upprepade gånger på dagistanterna förvånar mig inte alls.
Min puls blev likväl testad vid avhämtning. Gallskrikande vägrade hon att komma hem. Det syntes hur dödstrött hon var efter dagens alla aktiviteter bl.a. simning. Ut från sommarskolan kom hon gåendes i sockor. Det enda ordet som hördes mellan gråtandningarna var NEJ! Borta bra, men hemma bäst fungerade tydligen inte i dag för Yngstingen. Det råder ingen tvekan om att hon lärde japanerna vid monorailen att höja på ögonbrynen. Yngstingens skärmmössa är dekorerad med Finlands flagga. Hon bjöd även japanerna på en geografilektion. Trots sitt usla humör blev Yngstingen omfamnad hemma och fick höra orden jag älskar dig viskat i örat. Tålamodet testas nästintill bristningsgränsen och jag kan bara konstatera: små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer.
Äldstingen har idag lärt sig skriva orden dragon, frog, king, apple, queen, star och chest. Dagens tema var inte svår att lista ut; prince and princess. Mer mitt i prick kunde temat inte ha landat.
Yngstingen har klippt ut bokstaven P och färglagt en pizza, parrot och pig. De har även laborerat med siffran 5 bl.a. genom att trycka sina grönfärgade handflator tillsammans till en stor trädkrona. Alla japaner som jag kommit i kontakt med här är medvetna att finländarna är kända för sina skolprestationer...och gråtskov.
Jag en stor beundrare av att 5-åringar kan skriva på både hiragana och katakana. Jag har köpt hem en bunt med hiraganaarbetsböcker ämnade för 5-åringar. Det räcker gott och väl till för min utvecklingsfas. Om min mans "japanska medressenär" bjuder oss på skratt lyckas säkert jag skapa ett leende på japanernas mungipor. I tåget underhåller jag mig med att lista ut hiraganatecknens betydelse för att i sin tur slå upp lexikonets engelska översättning. Häromdagen möttes jag i tåget av ett oväntat Konnichiwa medan jag satt och hiraganaforskade. Framför mig stod en av japanska skolans voluntärer.
På tal om leenden. Det är mäktigt att se effekten när man ler mot en person/personer som kommer emot. Jag blir själv glad av att få le liksom att se att leendet smittar av sig.