Färskkokad rossylt

Det bästa morgongåvan är att få vakna innan alarmet ringer och inte heller bli väckt av döttrarna. Att låta kroppen vakna enligt den egna rytmen fungerar bäst för mig. Idag var en sådan morgon. Hinna ta emot solens strålar och filosofera.
Våra helnyktra släktingar kan nu blunda för följande kapitel. Igår blev min man hemskjutsad av sin VD och fick i gåva tre inpaketerade lådor med japanska ölsorter och förstås juiceburkar till döttrarna. I morse när jag frågade vad Yngstingen vill ha på sin gröt svarade hon: Jag vill ha öl.
Liksom alla andra skolmornar anlände jag genomsvettig. Jag blir inte klok på hur en del människor klarar av att vara klädda i jeans och långärmat i denna hetta. Bikiniutstyrsel skulle inte ens få svetten att hållas inombords i min kropp.
Min "torsdags"-japanska lärare är en pedagog ut i fingerspetsarna. Idag lyckades min hjärna vara påkopplad från början till slut. Läraren har ett undervisningssätt som jag värdesätter högt. Muntliga övningar avlöser varandra i ett lagomt tempo innan övningsboken ens plockas fram. Han behåller sin japanska in i det sista tills alla elever är med på noterna. När vi är mottagliga för bokens övningar utförs inget skriftligt, endast muntligt. Vi läser och pratar. Exakt detta undervisningsmönster har jag utarbetat ett läromedel för i nybörjarfinska. Ordinlärning och muntliga övningar, därifrån startar motivationen. I stället för att ta kål på språkintresset med grammatik och skriftliga övningar.
Glädjen höll i sig dagen lång. Vi fick den nyinstallerade Skype att fungera och Äldstingen kunde kommunicera med sin själsvän. Att halva jordklotet skiljer dem åt märktes inte. Själv fick jag i positiv bemärkelse vara avundsjuk på min ekovän som visade sin färskkokade rossylt. Med snålvattnet i mungiporna fick vi beskåda dem provsmaka sylten. Jag beundrar hennes kreativitet och målinriktining. En genomtrygg person med fötterna ankrade i jorden...liksom fingrarna.
Kvällen inbjöd till välkomstmiddag tillsammans med min mans kolleger. Med en svart fodralklänning och högklackat trippade jag iväg med döttrarna. En timme senare anlände vi till träffpunkten efter att ha åkt med buss och tåg i rusningstid. Maten var utsökt och sällskapet precis som japanerna är. Äkta, artiga och omtänksamma. Våra döttrar som sedan år tillbakas blivit bekanta med en av japanerna lyckades denna kväll snurra de övriga japanerna runt sina lillfingrar.