Glädjetårar

Fasansfulla fredag. Med facit i hand skulle jag mera tro att det är fredagen den 13 istället för den 31:a. Vi kom till monorailen för att upptäcka att mitt 5000 yens tågkort var försvunnet. Hela handväskan inventerades, men förgäves. I stället fick jag hoppas att det försvunna kortet kommer att glädja någon japan och bjuda denne på ett antal gratisresor. Synd vore det om kortet hamnat i gatubrunnen.
Med snabb fart var det att mata nya pengar i kortmaskinen och ta emot ett nytt. Vi kom nästan fram till tåget. Äldstingen stod och hejade på oss andra medan vi med rulltrappans snigelfart kom efter med vagnen. Väl uppe på perrongen stängdes tågets dörrar rakt framför våra näsor. Snopet. Det kommer alltid nya tåg fick jag förklara till Äldstingen, som suckade över att vi borde ha startat tidigare hemifrån.
Morgonens avsked löpte som om döttrarna alltid gått i summer school. Otroligt hur snabbt de vänjer sig.
Jag spenderade dagen med att orientera, tågluffa, vara på sight-seeing, ha korsstygn med tågen... Min mission var att hämta mitt japanska id-kort för att sen kunna ansöka om ett japanskt körkort. Det är lätt som en plätt, icke sa Nicke. Jag har bytt tåg tills jag tappade räkningen för att anlända til punkt A. Väl framme, 1,5 timme senare, konstaterar den unga japanskan: sumimasen, we sent the ID-card to the office near your house. Ute på gatan kom pricken över i. Statyn poserade exakt den känsla som fanns inombords för mig. Life sucks!
Efter ett telefonsamtal med min älskade konstaterade vi att tiden inte räcker till för nya äventyr innan döttrarna ska hämtas. Jag satt ner på en parkbänk och tuggade i mig en av de största och välfylldaste makirullar jag någonsin bevittnat. Sen bar det av mot Summer school utan ID.
Hemma fortatte horrordagen. Mitt blodsocker spelade spratt för andra gången denna månad. Skakande som ett asplöv stod jag och lassade i mörkchoklad, nötter och juice för att höja sockervärdet. Kravlande sökte jag mig för att svara i telefonen. Tur i oturen, en läkare ringde. Tack! Dagen förde inte bara motgångar med sig. Nu fick jag råd vad jag ska fylla handväskan med när sockret spelar spratt i min kropp.
Dagens solsken spred sig väl jag läste min guldväns blogg. Glädjetårarna forserade. Tack för de omtänksamma orden!
Bilden längst ner får klargöra vad Äldstingen haft för hyss idag med sina klasskamrater. Mommo: Dubbelklicka på bilden så blir bilden/texten större!

Vitaminkick

Tursamma torsdag. 8:30 och skuggtermometern visade 31 grader. Promenaden till monorailen blev svettig. Äldstingen hade ett ängsligt avsked vid Summer school. Dagens lärare är från Seattle med en ståtlig längd på nästan 2 meter och en kroppshydda japanska barn inte är vana att se. Det var inte endast Äldstingen som traskade in i klassrummet med darrande läpp kan jag inflika. Lärarens karisma är enorm. Han är den som står bakom en del av skolans läromedel. Själv skulle jag vela krympa i ålder för att få delta i undervisningen och överösas av hans pedagogiska filosofier. Glad var i alla fall Äldstingen vid hämtningen. Läraren hade trollat och de hade lagat pumpor med papier maché-teknik. Vad skulle prince and princess bli utan en förtrollad pumpa? Dagens inmatade ord var: horse, throne, wand, witch, prince och book.
Yngstingen har fått vara med och skörda majs på gårdsplanen, som är placerad på taket. Hon fick mig att le brett när vi lämnade Summer school och hon klämde i med: let´s go. Hemma fortsatte hon med att säga: No, mamma, now. Hon har visat stort intresse för läromedlen och sitter gärna med boken Phonics garden och lyssnas på när Seattle-läraren rocksjunger om bl.a. Laughing Leopard likes licking lollipops and loves lying in the lemon trees with large, lazy lions.
Till middag testade jag att grilla äggplantor och de blev ett lyckat försök. En sallad gjord på batat, salta cashewnötter och majonäs fick våra smaklökar att må gott. Äldstingen sitter och tuggar i sig batat som hon inte sett mat förut.
I kväll behövde jag inte traska i ösregn till affären. En 28 gradig kvällsvind svepte runt mig och syrsorna stod för musiken. Dagens fullträff var vitaminbomberna jag hittade. Med ljus och lykta har jag sökt efter jordgubbar och macha-te. Nu hittade de plats i korgen. Första sommaren som vi inte har möjlighet att äta egna jordgubbar. De köpta jordgubbarna gav döttrarna ett mumsigt kvällsmål.
Macha-te är det som används i japanska te-seremonier. 20g kostade mig 2,50€ och beräknas ta en timme för teodlaren att behandla. Detta macha-te är en pulveriserad form av torkade grönte- blad. Japanernas grönte är rena rama hälsokuren. Förutom alla vitaminer innehåller de antioxidanter liksom att det sänker kolesterolet, blodsockret och -trycket.

Wicked wizard

Otroliga onsdag. Dagen när minutschema styrde oss. Vi kom i god tid iväg till sommarskolan och avskedet gick strålande. Inget klängande eller gnällande, döttrarna nästan störtdök i leksakslådan. Jag hann i rätt tid hoppa in i det första av två tåg som skulle föra mig mot ashtangayogan. Allt gick som klippt och skuret. En timme senare stod jag redo i Samasthitih och därmed öppnades svettkranen. Tempot var fantastiskt, energin hög och läraren fenomenalt begåvad. Tillsammans med de japanska ashtangarna kände jag mig plötsligt mullig. Ett nytt fenomen när min kroppshydda bär 50 kg. Deras kroppar består av skinn, muskler och ben. Å andra sidan har den ena japanskan ashtangat i sex år. Yogans berömda ämnesomsättning har minsann etsat sig fast för dessa två. Dagens kick kom vid vinyasa inhoppet. Yes, vad maglåset kan underlätta. Under en 10 minuters avspänning blev vi omlindade i varma filtar och kände doften av rökelse, för att sen komma upp i lotus och dricka jasminte. Efter ett rensande yogapass insåg jag att det är dags att investera i ytterligare en yogamatta. För att kunna regelbundet slänga mattan i tvättmaskinen behövs ständigt en torr finnas tillhands. Mattorna får inte centrifugeras och har en benägenhet att ta god tid på sig att torka. Efter att en gång anlänt till en yogaworkshop med en nytvättad fuktig matta lärde jag mig, never again.
Älstingen har idag varit och simma med sin klass. Till temat prince and princess har de pysslat en trollkarl fick jag lära mig. Om sanningen ska fram konstaterade jag till Äldstingen; jaså ni har skapat en elak häxa. Äldstingen svarade; men mamma det är en trollkarl, wicked wizard.
Yngstingens klass, Excited Fox class, har övat sig på fingermotorik genom att plocka pom-poms med pinnar, klippa i modellera och knäppa knappar. Japanerna på monorailen bjöds idag på sånglektion av en glad 3-åring.
Med dagens schampobild går mina tankar till min bortgångna mormor. Just det, mommo Gunni. En krutkvinna med fötterna inborrade stadigt i jorden. Hon skulle ha fyllt 85 år idag. Denna mäktiga kvinna har lärt mig så mycket om livet. Inte bara att sticka och koka mat utan den överflödiga kärlek som bodde i henne. Hon hade alltid tid och en famn att sätta sig i och sovplats att erbjuda. Den sommar jag valde att sköta om henne och hennes besvärliga sjukdom ledde till en dubbelsidig vård för oss. Just denna dag skulle jag gå upp till släktgraven och placera en bukett med hennes favoritblommor: knallröda rosor, bondpioner, vita flox och utspruckna sparriskvistar. Trädgården var hennes passion.
Schampot får mig att ha henne nära. Allt från småbarnsåldern tills studenttid bastade vi tillsammans. Hon tvättade mitt långa hår med Erittäin hieno suomalainen shampoo (även om det blev taggit utan balsam) och jag fick under hennes sista tid massera hennes hårbotten med detta schampo. Nu går traditionen vidare och mina döttrar tvättas med samma schamposort på andra sidan jordklotet. Tack för allt mommo!

Sockpromenad

Tuffa tisdag. Vaknade av att min älskade stod och stekte ägg åt sig till frukost. Ett ljud som jag normalt inte väcks av. I morse lyckades jag inte somna om utan klev upp och yogade. Natten blev kort eftersom vi låg i sängen och hade skrattsjuka. Tårarna flödade ur ögonvråna och hade en mer uppiggande effekt än nerlugnade. Min man har en fenomenal japan i samma tågvagn varje morgon. Jag är uppfostrad med att inte skratta år någon, men denna gång gav denna japan oss så många skäl att roa oss. Japanen har bl.a en benägenhet att närgånget sätta sig och undersöka medpassagerarnas bälten, eller stå och vika en miniatyrlapp, spegla sig i monorailräcket och byta några ord med föremålet, springa ut ur vagnen och in i följande vid stationsstoppen. Även om jag aldrig träffat denna person så är jag tacksam över den skrattsalva han gett mig.
Äldstingens avsked vid sommarskolan hade idag den reaktion som jag räknat med att skulle utspelas under introduktionsdagen. Hon klamrade sig fast runt mitt lår som en blodigel. Gråtande fick jag lämna henne. Medan Äldstingen är den blyga och observerande typen är Yngstingen den motsatta. Hon är expert på att ta sig fram i grupper. För att låna dagistantens slutkommentar vid våravslutningen: Denna flicka kommer att klara sig ute i världen. Jag kommer ännu om sju år att komma ihåg henne. Att Yngstingen testat pulsen upprepade gånger på dagistanterna förvånar mig inte alls.
Min puls blev likväl testad vid avhämtning. Gallskrikande vägrade hon att komma hem. Det syntes hur dödstrött hon var efter dagens alla aktiviteter bl.a. simning. Ut från sommarskolan kom hon gåendes i sockor. Det enda ordet som hördes mellan gråtandningarna var NEJ! Borta bra, men hemma bäst fungerade tydligen inte i dag för Yngstingen. Det råder ingen tvekan om att hon lärde japanerna vid monorailen att höja på ögonbrynen. Yngstingens skärmmössa är dekorerad med Finlands flagga. Hon bjöd även japanerna på en geografilektion. Trots sitt usla humör blev Yngstingen omfamnad hemma och fick höra orden jag älskar dig viskat i örat. Tålamodet testas nästintill bristningsgränsen och jag kan bara konstatera: små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer.
Äldstingen har idag lärt sig skriva orden dragon, frog, king, apple, queen, star och chest. Dagens tema var inte svår att lista ut; prince and princess. Mer mitt i prick kunde temat inte ha landat.
Yngstingen har klippt ut bokstaven P och färglagt en pizza, parrot och pig. De har även laborerat med siffran 5 bl.a. genom att trycka sina grönfärgade handflator tillsammans till en stor trädkrona. Alla japaner som jag kommit i kontakt med här är medvetna att finländarna är kända för sina skolprestationer...och gråtskov.
Jag en stor beundrare av att 5-åringar kan skriva på både hiragana och katakana. Jag har köpt hem en bunt med hiraganaarbetsböcker ämnade för 5-åringar. Det räcker gott och väl till för min utvecklingsfas. Om min mans "japanska medressenär" bjuder oss på skratt lyckas säkert jag skapa ett leende på japanernas mungipor. I tåget underhåller jag mig med att lista ut hiraganatecknens betydelse för att i sin tur slå upp lexikonets engelska översättning. Häromdagen möttes jag i tåget av ett oväntat Konnichiwa medan jag satt och hiraganaforskade. Framför mig stod en av japanska skolans voluntärer.
På tal om leenden. Det är mäktigt att se effekten när man ler mot en person/personer som kommer emot. Jag blir själv glad av att få le liksom att se att leendet smittar av sig.

Summer school

Muntra måndag. Väckning till alarmet. Heja på att döttrarna skulle tugga i sig frukost. Packa skolväskorna med allt från lunchbox och teflaska till färgpennor och simattiraljer. Med regnkläder från topp till tå klev vi in till den internationella sommarskolan. Lärarna tittade förundrat på döttrarnas regnbyxor, något som inte existerar i detta uppfinningsrika land. Förundran utbyttes till förståelse efter min förklaring hur vi hanterar regnet i Finland. Lika förundrade var lärarna över att Yngstingen inte använder blöjor. En 3-åring som varit blöjfri sedan 1,5 års ålder kommer antagligen att protestera när simstunden nalkas och vattentät blöja måste påkläs. Lärarna får även en utmaning när haklappen ska användas under lunchen. Detta tygstycke har alltid varit det säkraste sättet att inte få Yngstingen att äta. Puss- och kramavskedet förlöpte överraskande bra. Att oroa sig slukar bara energi.
Medan döttrarna språkbadade i 4,5 h tog jag tillfället i akt och städade huset lite grundligare. Öronen bedövades av ljuv musik; tystnad. Att få städa är ingen större hobby, men ett nödvändigt ont. För att städandet ska löpa från början till slut fungerar det bäst att i ensamhet få skura runt. Visst saknar jag vår enormt duktiga städerska i Finland, men som expatfru landar städningen på mina axlar.
Döttrarna hade en givande första skoldag. Enligt lärarnas utlåtande var de två vandrande leenden. Hur mycket de strök mig mothårs förblir deras hemlighet. Jag är stolt att
de förstått att ta av sig inneskorna innan de kliver in i wc:n och tussar in med tofflor. Äkta japansk stil redan från småstadiet. Yngstingens klass hade pysslat bläckfiskar av muggar och Äldstingen bar hem en trollstav gjord av rispinnar, papper och band. Kreativiteten flödar.
Hemma klev pedagogen i mig fram. Yngstingen satt ivrigt och rabblade; three-four-five-six och Äldstingen funderade på färgernas engelska namn. Läromedlen vi köpt från skolan kom i perfekt användning. Vi lyssnade på sånger och sagor. Lagom vid läggdags kunde Äldstingen drilla färgnamnen. (Red-rädd, pink-hink, green-gren o.s.v). Bäst att smida när järnet är varmt.
Jag har så mycket annat att vara glad för idag: energin min muntra bror spred via Skype, hans framgång i halvmaraton (liksom många kända men icke nämnda). Deras uthållighet fascinerar mig. Mitt fadderbarns kommentar att han hoppar "rövaflash" på studsmattan. De finländska formulagasarnas placeringar. Att min man kom hem före kl 19 och vi kunde äta middag tillsammans. Delad glädje är dubbleglädje.

Ashtangayoga

Suveräna söndag. Döttrarna sov till 10.15 och var genast i full gång med att fortsätta leken där den slutade igår. Till morgonmål högg de tänderna i gårdagens kvarlämnade tårtbit som en fortsättning på festkänslan.
Tillsammans med sin pappa for de till badplatsen utrustade med sina rosa-lila prinsessbadringar. Genväg brukar alltid vara senväg, men inte denna gång. Turligen hittade de en genväg med endast promenadavstånd från huset. Nu behöver vi inte längre cykla för att ta oss fram.
Själv tog jag tåget för att komma smidigt fram till mitt första ashtangapass i Japan. Denna yogastudio har internationella lärare och undervisningen går på engelska. Underbart att problemfritt kunna kommunicera. Ashtangan blev nästan som hotyoga. För att visa de andra respekt ska man komma ren till ett yogapass naturligtvis parfymfri. Morgonens dusch verkade avlägsen när yogamattan bombaderades av mina svettdroppar tills den t.o.m blev hal. Jag var inbalsamerad i svett. Asanastekniken inlärs av den mentor man har. Nu är jag tvungen att konvertera till denna yogastudios asanasprinciper. Lärorikt med många aspekter på en och samma asana. Yogan eftersträvar inte perfektionism, men dock teknik för att skydda kroppen från skador. Jag är glad att ha möjlighet att utöva ashtanga två gånger i veckan vid denna studio eftersom mysoreklasserna inte passar in i familjens dagsschema. Liksom blommorna på bilden kände jag mig när jag avlägsnade mig från ashtangapasset. Levnadsglad, vacker och omringad av goda vänner.

Ha den äran

Lyxiga lördag. En glad Yngsting vaknade till Ha den äran idag...när mammas, pappas och storasysters sångstämmor klingade från sängkanten. 3-årsdagen inleddes med puss- och paketkalas. Faster hade skickat ett paket på posten som fick öppnas först på dagen D. Innehållet visade sig vara två bilder hon tagit av en ekorre samt en nässelfjäril. Dessa vackra bilder var utskurna till stora pussel, döttrarnas favoritsysselsättning. Tack!
Förmiddagen gick till att blåsa upp ballonger, grädda födelsedagskakan och sen garnera den med Yngstingens självvalda dekorationer. Att baka i Japan är minsann ett äventyr. Mikrovågsugnen har en inbyggd ugn/grill. Utrymmet är således större än ugnen under spisen, som rymmer två majskolvar. För att plocka fram papegojan och upprepa: minimalismens land. Bakformen, bakplåtspappret, ingrediensförpackningarna...ibland känns det som om vi leker med dockorna. Pyttesmått. Omvandla ett sockerkaksrecept som kan gräddas i en miniatyrform. Kakan blev ätbar efter lite mixtrande. En uppfinningsrik gräddförpackning hittades i kyldisken. Med färdigvispad grädde insatt i en sprits, lättare kan det inte bli.
Jag satte näsan mot marketen för att hinna och handla innan väderprognosens regn skulle dra över nejden. Halvvägs befann jag mig stående i skydd under ett träd iklädd regnponcho och paraplyet som tog emot de värsta regndropparna. Skyfall, störtregn, regnstorm ja orden tar inte slut för upplevelsen. Sörj inte det du saknar, utan gläds åt det du har. Dessa ord fick mig att le medan vattnet forslade på vägarna och trottoarerna, innan det styrdes ned i regndiken. En bil skulle ha tagit mig bekvämt från punkt A till B, men nu fick jag närvara i ett väderfenomen som hette duga. Den ingrodda svetten i sandalarena försvann , fötterna blev rena och vagnen (som fungerar som transportmedel av matvarorna) blev uppsköljd. Till affären kom jag otroligt nog relativt torr, endast sommarlinnets fåll var dyblött liksom sandalerna.
Döttrarna pyntade sig fina med hårband och prinsessklänningar. Äldstingen kommenderade sin pappa att klä upp sig, medan jag själv lyckades hinna in i garderoben och dra på mig en festligare klänning. Födelsedagsfesten var redo att börja.
Vi åkte in till centralaste Osaka och strövade vid stiliga Namba parks. Yngstingen fick välja sin 3-årsgåva, vid Toys R us, innan födelsedagsmiddagen tog vid. En utsökt buffé med mat som tilltalar alla familjemedlemmar. Pizza och pasta för småttingarna. Skaldjur, fisk och grönsaker till mig och min man smakade på något från nästan alla grytor. Dessertbordet hade t.o.m sorbet och frukter till mig och oändligt med läckerheter för de övriga. Med mätta magar och rapande döttrar rullade vi ut. Äldstingen har redan satt in beställning på återbesök.
Ända fram till midnatt fortsatte firandet och två dödströtta döttrar stupade i säng. Det här är den bästa dag någonsin var Äldstingens slutkommentar för dagen.

Ta en titt på Namba parks.

Sandbollar

Fridfulla fredag. Tyckte mig yoga en kort stund i morse, men när Yngstingen kom och bad om frukost hade redan 45 minuter förlöpt. Nadi Shodhana fick mig att tappa greppet om tiden.
Termometern i skuggan tryckte upp kvicksilvret till 36 grader. Tack vare att solen gömde sig bakom molnen uthärdade vi hettan mer än väl. Vi valde att äta mellanmål på terassen innan vi begav oss till lekparken nära huset. Medan döttrarna ståhejade med vatten- och sandlekar tog jag tillfället i akt och sjönk in i Judith Orloffs rader. En tilltalande bok med mycket livsvisdom. Döttrarna fick sällskap av tre japaner, varav två av dem härstammar från Peru. Deras peruanska mamma, Elsa, pratar spanska samt förståelig japanska och knagglig engelska. Lättast var det att begripa sig på hennes japanska. Barnen lekte som de hade känt varandra i årtal och vi mammor konverserade på vårt japanska-engelska-kroppsspråk. Helt utmärkt fungerade det. Nöden har ingen lag.
Väl vi satt i parken anlände mormodern till det japanska barnet. Med sig hade hon jorgubbslatte, muffins och chokladkex åt alla. Istället för att tacka nej, vilket är ohövligt i detta land, kunde jag inflicka watashi wa guruten arerugi desu samt watashi wa gyunyu arerugi desu. (=Jag har gluten- och mjölkallergi). Ingen skada skedd. Där satt de med god aptit och smaskade i sig godsakerna.
Japanerna som är kända för sin perfektionism visade provsmak även idag. När barnaskaran sökt sig till sandgropen tänkte jag tappa andan av att se den 7-årige japanskan rulla en sandboll. Med enorm precision och glädje fingrade hon ihop ett mästerverk av sand. Inte konstigt att sushikockarna rullar risbollar med tre riskorns noggranhet, men det lär ta dem sju år att inskaffa den fingerfärdigheten.
I över tre timmar orkade döttrarna springa på tillsammans med sina nya vänner. Vi inledde fredagsfirandet med måltid vid Mosburger. Denna hamburgerkedja kan servera mat åt hela vår familj. Jag var lycklig att kunna tugga i mig en vegetarisk risburgare medan resten av familjen åt de traditionella hamburgarna.
Medan döttrarna sattes i badet för att vaska av den värsta smutsen tände jag rökelse och rullade ut yogamattan. I stearinljusen sken utförde jag ett antal solhälsningar för att tacka för dagen som varit. Därefter väntade ett avkopplande bad i nytappat vatten.

Ferdinand, sjölejonet och flodhästen

Tropiska torsdag. Tillsammans med Äldstingen klev vi upp och möttes av strålande solsken. Medan hon tittade på Playhouse Disney passade jag på att utföra en serie bakåtböjande asanas från boken Yoga för rygg och nacke. Inombords kändes det moget att ta itu med ashtanga, men jag försöker låta kroppen vila ut efter helicons senaste framfart. Skynda långsamt.
Två ivriga kockar hade jag som hjälpredor vid matlagning. Yngstingens favorit, korvsoppa, stod högst på menyn. Medan jag tärnade ingredienserna, plockade Yngstingen dem i kastrullen och Äldstingen rörde om i grytan. Finländarnas grönsak, länkkorven, finns inte att köpas i de affärer vi handlar i. I stället blev det en knack-korv "look a like", även om Äldstingen anser att de inte smakar likadant som i Finland. Själv undviker jag dessa ihopstuvade köttrester, men gläds åt att de mättar döttrarna och håller dem nöjda.
På eftermiddagen visade termometern 35 grader i skuggan och vi försökte oss på en utfärd till äventyrsparken. Ingen vind, endast stillastående tryckande värme. Den enda skugga som hittades var under parkbänkarna. De nyplanterade träden släpper än så länge igenom solskenet med sina fagra trädkronor. Våra solfjädrar gav minimal tröst. Vi slängde in handduken och sökte oss hem för att hämta simväskan och bege oss till badplatsen. Vilken känsla att få svalka kroppen i en lite, men bara lite, svalare vattentemperatur än utomhusluften bjöd på idag. Tillsammans med Yngstingen hittade vi vår oas. En enorm babypool med 30 centimeters vattennivå. Medan Yngstingen förvandlades till ett sjölejon låg jag och flöt som en flodhäst. Äldstingen däremot betedde sig som Ferdinand som just blivit stucken av ett bi. Vattenterapi i två timmar blixtrade till i rekordfart. Ett säkert tecken av förnöjdsamhet är när klockan helt tappar sin existens.
En strålande dag som denna möts vi av inklädda japanska damer. Med en solhatt, en skärmössa (som mest liknar en svetsares huvudbonad) eller higasa (=solparaply) skyddar de sig från UV-strålarna. På händerna har de svarta eller vita armbågslånga handskar. Handen som inte håller i higasa rör sig febrilt med en fläktande solfjäder. Allt detta har jag full förståelse för. Det är deras sätt att skydda kroppen och behålla sin vita nyans. Mina ögonbryn rynkas först när jag möter en solfjäder-viftande-man. Jag tittar allt ivrigare om nåt lillfinger likväl sticker ut. Man som kvinna, alla bär de små handdukar med sig som de diskret torkar bort den synligaste svetten med.
Hummerystävälleni haluan lähettää terveisiä. Täältä lähiöstä löytyy sisaruksenne. Sporttinen punainen sekä uskonnollinen valkoinen Hummeri. Tyylikkäitä ja upeita ajoneuvoja mutta toden totta, teidän värivalikoima voittaa. Musta on täydellinen klassikko.

Nedanstående länk ger en 10 minuters (suddig) flygplansvy över Osaka. Detta är vår vardag.

Snabbmat

Orkeslösa onsdag. Nymånen har invaderat och energin är därefter. Låg, lägre, lägst. För att mota Olle vid grind inledde jag morgonen med morgontänjningar från boken Yoga för rygg och nacke. Asanas som inte "störs" av nymånen och ändå lyckas stärka min kraftlösa kropp. Yogan är fantastisk. Det gäller bara att välja rätt asanas för rätt tillfälle.
Utvilade döttrar vaknade med strålande humör. Yngstingen önskade sig glass till frukost, men önskan blev inte uppfylld och hon valde att matvägra. Gissa om snabbmaten till lunch slank ner snabbare än snabbt. Döttrarna har förälskat sig i grön maki. Dessa godbitar rullas ihop i ett nafs (förutsatt att riskokaren gjort grovjobbet) av nori, ris och gurka. Maki som finns att köpas i affären innehåller wasabi och upplevs för starkt i småttingarnas munnar. Snabblunch i all ära, men en näringsrik sådan. Nori (=sjögräs) innehåller järn, kalcium, vitaminerna ABC och protein. Riset prisar inte GI-dyrkarna, men barn behöver kolhydrater i mängder till skillnad från oss vuxna.
Min man ringde från jobbet och berättade att de hade ställt sig utomhus med solskydden och fått uppleva den partiella solförmörkelsen. Wow! Det enda vi kunde se från balkongen var gråa moln i skyn.
Efter att lunchen satt sig utförde jag ytterligare ett kort yogapass -räta ut ryggraden från samma bok som jag följt i morse. Med ett stabilare blodsocker och högre energi styrde vi iväg till lekparken för picknic med dockorna. Ett antal skrubbsår kom till, men ack så roligt de hade tillsammans med två japanska gossar. Vattenlek och sandskoj borde vi vuxna oftare sysselsätta oss med och plocka fram barnet inom oss. På hemvägen cyklade Äldstingen i diket. Dessa 50 cm djupa fåror som finns längs med alla vägar och mellan varje hus för att reglera vattenmängden effektivt. Jag vet inte vem som tog dunsen hårdast; damen i bilen på vägen, Äldstingens docka eller Äldstingen själv. Mina tankar kretsade endast på att fortaste fort få upp dottern för att göra en snabb undersökning. Det är vid dessa tillfällen det är bra att vara utrustad med prinsessplåster, det tröstar ofantligt. Komiska i situationen är att jag kom ihåg vad mina lärarkolleger svarade när de hörde om min första graviditet: Jaså, du har cyklat i diket. Ett mycket använt uttryck i min hemtrakt.

Minimalism

Tunga tisdag. Vaknade och lyssnade på Yngstingens andning. Djup och rofylld. Hon sökte trygghet i natt och somnade om mitt emellan sina föräldrar. Jag låg kvar bredvid henne istället för att tassa upp och yoga. Kroppen hade ingen fysisk kraft. Natten igenom har min helicoförstörda mage krampat. Det var bara att dra upp snoret och kravla sig upp ur sängen för att plocka fram frukost till döttrarna.
Vi har varit strandsatta inomhus p.g.a. regnet som öst ned periodvist under dagen. Turligt hade jag inga lekioner i japanska. Skolan har sommarlov fram tills den 8 september, med undantag av tutorhjälp på lördagförmiddagar. Självstudier kommer lämpligt för att jag skall hinna smälta all input som belastat hjärnan de senaste veckorna.
Regndagar är hälsosamma. Inte bara för naturen utan för oss människor. Döttrarna får lov att vara kreativa och skapa den ena intressanta leken efter den andra. När jag ser dem leka skola för att åka tre tågstationer till simhallsbesöket som äger rum på balkongen är fantasin i topp. Där stod de med simglasögonen på och "torrsimmade" på en våt uteplats. Vi vuxna får tid att rensa såväl tankarna som hushållet. Finns det något som slår att en regning dag få krypa ner i soffan och underhållas av en bra bok?
Japanerna bor trångt och det mesta är i XS-storlek i detta land. Med det menar jag inte endast människorna utan allt från bilar och diskmaskiner till tekannor och kexförpackningar. Minimalism. Det sladdlösa strykjärnet jag använde i dag är 2/3 av standardstrykjärnen europe'erna använder. Strykbrädet har halva längden av det vi är vana att placera ut byxorna på. Det fiffiga med japanernas modell på strykbrädet är att det har 20 centimeters korta ben. Vad då!? Ja, strykbrädet placeras behändigt på matbordet och sen är det bara att ånga på. Det finns ingen risk att man föräter sig när en standard chokladplatta väger 48 g och innehåller 12 bitar. Minimalismens undantag är rissäckarna, de säljs i 10 kilos portioner. Estetiken flödar när japanerna utnyttjar varje lite cm2. Inte bara t.ex. vid ett café utan såsom bilden ovan förevisar ingången till ett hus.
Min krampande magen lyckades slappna av när jag efter middagen ställde mig och qigonga. En serie av assistansform. Först när jag skakade loss de djupaste spänningarna i shaking-qigong lossade den intensivaste magsmärtan. Läkarna har skakat på huvudet åt min qigongmedicinering, men för mig är det ren medicin som botar utan bieffekter. Bonuset är att knoppen rensas på allt skräp som samlats.

Uminohi

Marine monday. Den tredje måndagen i juli firar japanerna Uminohi. Denna dag visar japanerna tacksamhet till havet. Havet ger dem fiskar, rent vatten och något att simma i. Denna tradition är relativt ny, sedan 1996 har denna marindag firats. I Japan är vatten ingen bristvara och man kan dricka kranvattnet. Deras ekologiska vattenförbrukning är ändå något vi inte är vana vid. Badkaret är utrustad med en utrullbar tjock plastmatta. Jag trodde först den var menat att placera på golvet, men icke. Badmattan rullas över badkaret i väntan på att följande familjemedlem ska ta sig ett varmt dopp. Tilläggas bör att japanerna först tvättar sig innan de hoppar i badet. Duschen står intill badet och inte ovanför badkaret som vi är vana med. För döttrarna är badmattan en ypperlig uppfinning eftersom de badar mellan 2-3 gånger/dag. Själv tvättar jag mig i duschen och tappar rent varmvatten i badkaret för avslappningssyfte.
Vi blev lite konfunderade över extraslangen som följde med tvättmaskinen. Efter lite forskning har vi lärt oss att japanerna drar denna slang till badkaret och använder vattnet därifrån. Med tanke på att tvättprogrammen inte använder 40-60 grader tyr vi oss till kranen som pumpar in färskt vatten.
Yogade i morse med en kropp som hade muskelvärk efter gårdagens simtur. Jag inledde med försiktiga asanas såsom kon och katten innan solhälsningarna tog vid. Knappt fick jag fingertopparna att nå mattan i Dve-Trini och Sapta-Astau när vadmusklerna strejkade, men efter ett antal hälsningar lossade smärtan. Jag inväntar ändå samma styrka i skuldrorna som yogamentorn lyckats hitta. Allt har sin tid.
Min älskade hade ledigt från jobbet och vi tog en sväng för att inhandla nya skjortor. (Trots nationaldag är affärerna öppna, endast nyårsdagen är allting stängt). Under de senaste åren har kostymen och slipsen börjat lämna hemma under sommarmånaderna hos allt fler japaner. Till jobbet får man inte anlända med joggingkläder även om cykeln fungerar som fortskaffningsmedel. Häromdagen lyckades min man bonga in en cyklist som med sitt ivriga trampande avslöjde att under kostymbyxbenen fanns joggingbyxor. Stackarn måste ha kokat ihjäl.
Idag behövde vi inte smälta bort utomhus. Vädret har varit mulet och "bara" 26 grader. Denna temperatur är lämpligare för oss blekhudade. Vi blir inte utmattade av att kliva ut genom dörren och mötas av ånga på glasögonen. Om japanerna är kända för sina "snedögon" blir vi igenkända utan ögon. Eller i alla fall skrynkliga ögonstreck eftersom vi kisar genast vi kommer ut. Idag kunde dock våra chokladbruna-/himmelsblåa ögon titta fram när solen sover, som Yngstingen säger när solen gått i moln.
En långhelg har lidit mot sitt slut och familjen har hämtat nya krafter tillsammans. Vill citera det Tomas Ledin sjunger: Just nu vill jag leva.

Störtregnets harmoniska rytm

Stressfria söndag. Jag steg upp 7:45 för att hinna med tåget till Osaka Castle för att delta i parkyoga. Återvände till sängen efter att ha upptäckt att det regnade och yogan var inställd.
Yngstingen vaknade efter en 12 timmars prinsessömn och var på allerten. Hon steg upp med sin pappa och började steka deras favoritplättar. Äldstingen kröp upp i min famn och vi myste tillsammans i sängen.
Åska hade utlovats kl. 14. Även om mörka moln kröp fram på skyn styrde vi mot simplatsen. 10 minuters promenad från huset finns en gigantisk lummig park som innehåller små idylliska sjöar och en badplats. Vid badplatsen har yngre barn möjlighet att simma och rutsha i en 70-90 cm djup bassäng. Skolbarn får simma i en lite djupare bassäng intill. En bit bort ligger en 50 meters simbana. Inträdet för två vuxna och två barn kostade oss 5 € för två timmar. Vattnet var nästintill lika varmt som luften. Döttrarna höll sig syssselsatta vid rutschbanorna. Själv fick jag tillsägelse om att inte simma med glasögonen på. Simturen fick en intressant vändning när alla ombads kliva upp ur bassängerna. Vi förstod inte vad som var på gång. Simövervakarna drog igång med pausgymnastik. Där stod vi tillsammans med genomblöta japaner och gymnastiserade.
Svarta moln hängde tunga över badplatsen och vindens styrka tilltog. Vi styrde iväg hemåt för att komma torrskodda fram. En halvtimme efter att vi hunnit pusta ut i eget hus bröt regnet loss. Med beundrade blickar följde vi med när vågräta blixtrar ven över bergen framför huset. Fantastiskt att se vilket sken som lyste upp himlen och lyssna till störtregnets harmoniska rytm.

Fruktlycka

Lata lördag. Sovmorgon. Klockan tickar långsamt. Ingenstans att stressa iväg. Medan alla låg och sov sött klev jag upp 8:30. Arla morgonstund som bäst. Jag trivs att få tassa ensam omkring och välkomna en ny dag. Lyssna på andningen och höra magen kurra utan andra störande moment. Min munkmeditation ute på balkongen fick ett abrupt slut när Äldstingen drog upp skjutdörren. En ny dag hade inletts.
Dagen har förlöpt i vår egen takt. Döttrarna har ropat: Pappa när de varit i behov av något medan jag har fått njuta vid sidanom. Efter en sen lunch gick vi i 32-graders stillastående hetta till äventyrsparken. Godisdagen i all ära hölls döttrarna på benen med kallt vatten och sockerbomber och allt onyttigt som dessa efterlängtade mumsbitarna innehåll. Nästan fyra timmar orkade de leka. Dagens höjdpunkt var grodyngeljakt med sandskopor. Hundratals små kvicka blivande grodor höll döttrarna aktiva. Att ingen av döttrarna trillade i dammen var ett under.
Intill parken hölls en seremoni. Ett röd- och vittrandigt tält fyllt med stolar. Rött och vitt är glädjens färger för japanerna. Inte konstingt att deras flagga består av dessa två färger. I detta land bes gudarna om lov för att få påbörja ett hus- eller vägbygge. Varje rum i huset har sina egna gudar. Storyn om wc-guden kom till när husgudarna samlats för att dela ut ansvarsområden. Wc-guden kom sent till mötet pga den tidsdryga sminkningen. Alla gudar hade fått sina rum och kvar var endast övervakningen av wc.
I detta land säljs inget lösgodis som döttrarna är vana att få välja på lördagarna. Nu har de tytt sig till slickepinnar och "fruitdrops"-liknande sötsaker. Medan Yngstingen gick omkring och sög på colabollar tuggade Äldstingen på macha grönte drage'er. Chipspåsar hittas i 60 grams storlek (1 €) eller om det turas i big bag med 170 grams innehåll (2,50€).
Om döttrarna hade godisfrossa idag fick jag och min man fruktfrossa. Frukter som i normala fall är bland de dyraste råvarorna i japan överraskade mig stort idag. Fruktavdelningen hade enorma erbjudanden. Jag lyckades plocka kundvagnen full med bananer, vindruvor, apelsiner, ananas och megapersikor för knappt 10 € totalt. En klase vindruvor kostar normalt 1,50 €, fyra persikor 4,50€ och en ananas 3,50€, fem bananer 1,50€ och tre apelsiner 2€. Lyckan behöver inte alla gånger vara sju rätt på lotto. I dag var glädjen stor över fruktkalaset som bars hem.

Plastmeny

Familjefredag. Hela veckan har jag lyckats vakna och ställt mig på yogamattan innan alarmet skrällt till. Med barnets position som inledning och avslutning hade jag svårt att begränsa mina asanas i morse. Yogan löpte på och kroppen ville fortsätta, men klockan tickade alltför snabbt.
I morse noterade vi solstrålarnas frånvaro medan vi åt frukost. Ute småduggade det med en temperatur på endast 28 grader. Denna temperatur som skulle ge oss värmeslag i Skandinavien känns plötsligt "kylig" här borta. Inte ens när jag kom till skolan var jag genomsvettig. Powerwalken underlättades visserligen av att Äldstingen cyklade bredvid. Det var en lyckad förmiddag med min privatlärare. Hon visade ett mycket vackert syotyumimani (=sommarkort) som hennes väninna sänt. Dessa kort är en symbol över sympatin som sommarens hetta skapar. Kaligrafihiraganas var skrivna med hude, en bambupensel med djurpäls. Innehållet var säkert värdefullt, men hela kortet förknippades mest med ett mäktigt konstverk i mina ögon.
På hemvägen vek jag med min indiska klasskamrat in till UNIQLO, en klädaffär som motsvarar H&M i norden. Våra garderober kommer att fyllas med plagg från denna affär eftersom storlekarna motsvarar europeisk standard. I Finland använder min man plaggstorleken medium, men i denna världsdel klär han sig i 3Large. Liksom min XS storlek har bytts till M utan att någon av oss ökat i vikt.
På kvällen samlades familjen i grannförorten och njöt av en god middag tillsammans. Att hitta mat i Osaka är inga problem eftersom vi bosatt oss i Japans kök. Hiraganamenyn kan vålla problem, men genom att studera noggrant menyn som finns framställd utanför restaurangen i plast löper beställningen med glans. Plastmaten ser äkta ut, men sprider inte samma utsökta arom. Innan japanerna inleder sin måltid säger de kort och gott: itadakimasu (=måltiden kan börja).

Happyuaku-hachiju-hachi

Trötta torsdag. Yogade en halvtimme med diverse asanas jag fått lära mig från sista yogapasset innan flytten. Min yogamentor sprider energi ända till Japan. Jag är glad över allt hon lärt mig. De inlärda "sommar"asanas har grunden i hathayoga och jag kände hur kroppen töjde ut sig. Kom att tänka på en massör jag tidigare gått till. Han framhävde att jag förutom yogan borde utöva något mera fysiskt krävande. Det komiska i situationen är att jag inte varit i behov av massage sedan jag började regelbundet träna ashtanga.
Efter japanskan idag var min hjärna kaputt. Jag hade under förmiddagen ansträngt hjärnkontoret till ytterligheten. Min favoritlärare höll i trådarna och han kan minsann undervisa. Dagens stoff var siffror. Vi gick igenom de (enklaste) talen 1-100, därefter gällde det att hålla tungan rätt i mun och hoppas att hjärnan registrerade i samma fart. T.ex. talet 43283 blir yonman-sansen-nihyuaku-hachiju-san men observera hur talet 8 ändras i 888; happyuaku-hachiju-hachi. När läraren frågade mig: Kono megane wa ikura desu ka (=vad kostar mina glasögon) svarade jag rokusen desu. Gissa mina klasskamraters förvåning av dyra finländska glasögon, 6000€. Jag borde förstås istället ha svarat; roppyuaku desu (600€). Tilläggas kan att Osakaborna är kända för sitt snabba uttal. T.o.m. en normalfunttad japan har svårt att hänga med när en Osakabo har mundiarre'. Att Osakaborna har en egen dialekt gör inlärningen desto mer utmanande. Skoljapanska mot slangspråk. Jag är innerligt tacksam att slutsumman syns i siffror vid kassan. Hittils kan jag endast urskilja kassabiträdets sista slutkläm när hon rabblar upp inköpssumman.
Döttrarna har haft skoj tillsammans dagen lång. Jag har haft den bästa bakgrundsmusik. Hjärtliga skratt och fnitter är ljuv musik i mina öron. Även om Michael Jackson toppar alla hitlistor för tillfället har jag första parkett under döttrarnas skrattkonsert. Tvättmaskinen har även spelat sina melodier för oss medan döttrarna städade sina rum. Det är otroligt vad en dammsugare kan locka fram mycket skratt. Om inte håren har finpolerats med munstycket så har klänningsfållen sugits in och emellanåt något dammkorn från golvet.
På kvällen fick jag vegetera eller ägna mig åt något som inte stressar sinnet. Jag kröp upp i sängen med en påse cashewnötter och en bra bok. Döttrarna gick iväg med sin pappa för att inhandla skolväska till summerschool som inom det snaraste blir aktuellt. Yngstingen kom tillbakas med diverse skavsår på fötterna av sina flodhäst-crocks. Jag tror det gjorde mest ont i tigarmammans hjärta att se de upprivna såren på mjuka barnafötter.
Vi avrundade aftonen med att skypa med äldstingens själsvän. De plockar jordgubbar i parti och minut. En investering på 2500 jordgubbsplantor ger en rik skörd. Jag gläds med dem över att ha dessa läckerheter till förfogande dygnet runt.

Suzuki-tabemono

15 minuter yoga, sen bar det av med morgonsysslorna. Vi hade lite svalare väder idag, endast 30 grader och svalkande blåst. Ändå valde vi att ta bussen för att inte komma genomsvettiga fram till Hyuakuline. Vid ändstationen hade vi träff med vår Tokyovän. Jag kunde överräcka henne äkta Suomen laku. Tokiovännen älskar godis, men det återstår att se vad kommentaren blir efter första lakritsbiten. Dagen har gått ut på att ta sig från ena ändan av Osaka till den andra för att utföra diverse byråkratiska åtaganden. För att kunna skaffa ett japanska körkort behöver vi ha kopior av alla passets använda sidor, ambassadörens översättning av det finländska körkortet (samt kopior av körkortet), kopia av registreringsblanketten och naturligtvis fotografier. Detta fixas med en handvändning. Annat är det att koppla om i hjärnkontoret och sätta sig bakom ratten på högra sidan av bilen och manövrera fordonet på vänster körfil. Nu har vi även förstått varför majoriteten av bilarna är nya, dvs under tre år gamla. De första tre åren kräver ingen besiktning och garantin gäller om problem uppstår. Sen börjar kostnaderna välla in. En bil som är äldre än tre år kostar 1000€ att besikta och försäkringen c. 500€/år samt fordons- och viktskatt. Bilarna har ett lägre utgångspris här borta (obs! inte importerade). Begagnade bilar köps för en struntsumma. T.ex. inhemska Nissan Cube med tre år på nacken och lite körkilometrar för 5000€. En BMW 5-serien för motsvarande pris som i Finland, men med 100.000 km färre registrerade körkilometrar. Min man har förälskat sig i en annan. Den nya kärleken heter Porsche 911. Detta fordon med årsmodell 2000 kan hittas med 30.000 körkilometrar för 25000€. Nog om körkort och bilar.
Jag är tvungen att ansöka om arbetsvisum redan nu för att hoppeligen inom två månader ta emot ett godkänt visum. Visumet tillåter endast ett deltidsarbete=40h/vecka. Jag har inte möjlighet att ansöka om heldagsarbete. I praktiken är inte det genomförbart för vår familj när jag ansvarar om vardagen med döttrarna. Först när jag har ett giltigt visum kan jag söka arbete. Strövikariat får jag ta emot, men inte privatundervisning.
Idag blev jag lycklig ägare till en japansk kokbok utgiven på engelska. (Japanese family-style recipes). Nu har jag möjlighet att testa fram japanska maträtter till våra middagar. Spännande! Först ska jag banka in alla hiraganas för att kunna handla hem de korrekta ingredienserna. Utbudet är digert. Allt från säsongbetonade maträtter till Suzuki-tabemono (Svensson-mat) och efterrätter. Det bästa med recepten är att de är mjölk- och glutenfria.

35 graders hetta

Yoga enligt tickande klocka är inget jag föredrar. Tidschemat i morse hade inte utrymme för fler yogaminuter. Bättre att yoga en stund än att helt lämna bort det. De asanas jag utförde fick sin maximala fokus och lugna andning istället för att stressa igenom många positionerna. Kvalitet framom kvantitet.
Framme vid skolan böt jag till en torrare t-skjorta. Toppen jag hade svettats i skulle ha dragit uppmärksamhet med sina svettringar under brösten och magknappen samt svettranden på ryggen. I 35 graders hetta behövs inte desto större ansträngning för att öppna svettporerna.
Hiraganatestet inhiberades pga för få närvarande studeranden. En del hade tydligen valt att ta sommarlov i förtid. Likväl fick jag bekanta mig de följande 26 hiraganas och hade stor nytta av de redan innötta tecknen. Jag befinner mig i samma utvecklingsstadie som Äldstingen. Hon behärskar bokstäverna, men klarar ännu inte av att koppla ihop dem till ord och meningar. De flesta hiraganatecknen som jag dagligen ser på matvaror, skyltar, tidningar osv känner jag igen, men inte tillräckligt för att bilda ihop till ord. Häftig känsla att vara tillbakas i förstadiet innan läskoden kläcks.
Eftermiddagen vigdes för siesta inomhus. Döttrarna svalkade sig i badet och jag softade på spikmattan. Först vid 15:30 vågade vi oss till äventyrsparken och klarade av hettan tack vare en svag vind. Insmorda i solkräm såg vi lika vita ut som isbjörnarna från Nordpolen. Döttrarna fräste på och skaffade allt fler skrubbsår på kroppen. Min kraft räckte till att hålla en 2 liters vattenflaska i famnen. Småätna är döttrarna men energin lider det ingen brist på.
Denna hetta som vi nordbor betalar höga pris för att bli omkramade av under vinterhalvåret. Inte så sent som under julhelgen tillbringade vi i varma Thailand. Nu bor vi där solens värme gassar dygnet runt utan att behöva flyga en meter.

Stekta skinkor

Måndag morgon och yoga is back in business. Fantastiskt att dra igång med yoga efter att kroppen fått vila ett antal dagar. Lederna nästan väntade på att bli omhändertagna. Min korta yogasession avslutades med ursköna Ursasana innan avslappningen tog vid.
Redan från förmiddag kom vi flickor iväg till en nyupptäckt lekpark 200m från huset. Speciellt Äldstingen uppskattade denna lekpark eftersom den är konstruerad för 6-12 åringar. Klättervägg, brandstång, balanspelare, cykelmotorik, räcke osv. Yngstingen hängde hack i häl efter sin största beundrare och klarade av många avancerade moment. Vi fick sällskap av min klasskamrat med sin 2,5-årige son. Barnen lekte gladeligen vid vattenposten för att svalka sig i 32 graders värmen. Själv lyckades jag få stekta skinkor. Jag satte mig ner på en stenmur och hörde hur det fräste till från rumpan. Inte pga väderspänningar utom skinkorna som sveddes till av stenarnas extrema hetta. Aj! Intill lekparken har ett husprojekt påbörjas med skylten Sweden house. Ska med stort intresse följa med husbygget.
Döttrarna var minsann på hugget idag. Efter lunch med luftkonditioneringens svalkande bris strövade vi iväg på upptäcktsfärd. Ett oemotståndligt tempel fick oss att trappa upp av nyfikenhet. Vilken oas som öppnade sig uppe på kullen. En vattenfontän pulserade i en uppmurad konstsjö, lummiga träd som omfamnade oss med sina löv och erbjöd oss skugga, mängder av heliga statyer. Ännu högre uppför kullen skymtade ett tempel fram längs en oändlig rad med trappsteg. Kom hit! kunde vi nästan höra templet sjunga.
Upptäcksresan slutaden inte här. Äldstingen cyklade vidare och kom fram till en äventyrspark. En kuperade park inom ett 80x120 m område. Nu har Äldstingen landat i himmelriket. Endast 600 meter från vårt hus ligger denna park som stoltserar med linbana, balansstockar, repvägg, utkikstorn, klätter- och rutschbana samt sandlåda. Här har vi möjlighet att spela fotboll eller boboll utan att vara oroliga att bollen kraschar någons fönster. Yngstingen hade nu svårt att hänga med i storasysterns ivriga framfart i parken. Rödbrusiga och genomsvettiga klunkade döttrarna i sig vatten. Några skrapsår, men roligt så in i norden. Själv lyckades jag studera hiraganatecken medan döttrarna höll ångan uppe.
Min mans första kommentar i kväll till sina döttrar var: Ni har lekt mycket med tanke på hur trötta ni ser ut.

Yoginihjärtat slog volter

Solgassande söndag. Temperaturen visade 32 grader och solen sken från bar himmel.
När jag klev ur duschen stod min man och stekte mina favorit kokos-bananplättar. Den härliga aromen fick mig att börja svälja snålvatten. I solskenet på balkongen kunde vi inmundiga godheterna med blåbärssylt. Mumsfilibabba vad gott!
Ensam tog jag en två timmars promenerad innan lunch. Med vattenflaska och handduk hanteras solens värme på bästa möjliga sätt. Jag inspekterade de vackra husen längs vägen och fann ett sött café. Dit kommer jag att ta min mamma på söndagskaffe i höst. Om bakverken är lika tjusiga som huset, springbrunnen och inredningen blir besöket perfekt. Med kassen full av råvaror från en förmånlig supermarket välkomnades jag hem av Äldstingen ute på trappan. Hon berättade stolt att hon klarat av att hänga sina 17 sommarklänningar i klädskåpet. Dagsverket var fullbordat.
Döttarna valde att stanna hemma och leka med sin pappa medan jag styrde iväg till yogastudion. Detta yogaställe som jag varit i kontakt med sedan månader tillbakas. Äntligen stod jag där och mitt yoginihjärta slog volter. Ägaren, som svarat på alla mina frågor, befann sig på retreat i Grekland. I stället hade jag träff med hans manager. Hon är huvudet kortare än mig och spred en ofantlig aura runt sig från en graciös kropp. Wow, vilket energiknippe. Helt komiskt kom jag att tänka på vår muskulösa franska bulldog. Denna yogaskola är skapad för utlänningar och undervisningen framförs främst av utländska lärare. Allt från Irak och Österrike till Australien och USA. Jag kan knappt vänta på att få fördjupade kunskaper om yogans alla delar. Först i oktober drar utbildningen igång, men fram tills dess ska jag uforska olika yogastilar. Det finns minsann ett yogautbud av yogastudion att välja och vraka mellan. Yogastilar jag inte ens hört talas om. Det kommer att bli en lärorik yogaresa.
På hemmaplan var en svettig tennismatch på gång. Äldstingen hade segrat i det första setet över sin pappa. VII-spelet tar fram många goda färdigheter hos de små samt förvandlar pappor till småpojkar. Äldstingens jämnåriga byskompis har introducerat Nintendospelet samt undervisat hur frontfigurerna konstrueras. Snart finns alla nära och kära med på spelplanerna.

Virtuell husesyn

Lediga lördag. Dagen när vi kan lata oss och luffa på i egen takt. Ligga och "spotta i taket" om andan faller in. En morgon när döttrarna kliver upp i sängen med oss och vi myser ikapp hela sällskapet. Äta en sen frukost och kliva ur pyjamas lagom till lunch.
Sen vi landat i Osaka har Äldstingen frågat efter Anpanman-en japansk barnikon. Under årens lopp har hennes pappa haft med Anpanman-suvenirer från sina japanska arbetsresor. I morse lyckades Anpanman visa sig i tv och Äldstingen satt fastklistrad i tv-rutan.
Under förmiddagen fick vi en glädjande överraskning. Fastighetsförmedlaren höll husvisning i bostaden intill, och som plåster på såret fick vi två presentkort på glassprodukter. Tydligen vibrerade döttrarna sin svaghet för dessa svalkande läckerheter. I samma fart tog min man döttrarna på utfärd för att bl.a inhandla lördagsgodis. Härefter vill Äldstingen cykla konstant, hit och dit, vart än vi styr riktningen. Yngstingen väljer helst att sitta i vagnen.
Medan jag hade huset i egen besittning passade jag på att kliva ut på terassen och ha en avslappnande qigongstund. Värmen slog med kraft till som en tjock vägg att passera och pessimisten inom mig suckade till. Optimisten vann och värmen skapade utrymme för fullständig koncentration och total närvaro. Det nästan sprakade runt mig. Lower, middel och upperdantian blev överösta med ny färsk positiv energi. Jag nästan svävade efteråt av lätthet.
De återstående papplådorna fick sig en skönhetsbehandling av hiraganatecken. Där satt jag på terassen och övade hiraganas om och om igen. Precis som en förstaklassare som lär sig alfabetet. Stora tecken med bristande finmotorik. De senaste veckorna har jag fått återuppleva att sitta på andra sidan katedern, vilket är tungt men nyttigt.
Vi passade på att ha godiskalas i lekparken med ett underbart skönt kvällsväder. Inte för hett och absolut inte kyligt. Lagom. Jag tog en sväng vid kyrkogården som lockar med sin fridfullhet. Japanerna kremeras och placeras i familjegravar. Varje inrutad grav är c. 1x1 m med en stilig rektangulär gravpelare i mitten med en höjd från 1m till 2,5m. Inga blomplanteringar, men blomvaser och avställningyta för rökelse. Estetiken blossar.
Under kvällen inbjöds min bror på en virtuell husvisning. Även om halva jordklotet skiljer oss åt kändes det precis som om han stod bredvid mig och upptäckte vårt hus och planlösingarna. Teknikens värld öppnar dörrar i det oändliga. Medan döttrarna ställde sig och sova och vi sade godnatt gick deras kusiner i Finland ut för att akrobatisera på studsmattan.

Perfektaste perfekt

Fina fredag. Dagen som inleder veckoslutet. Kvalitetstid för familjen. Cocis- och chipsfest med döttrarna. En dag vi uppskattar i vår familj. Dagen kan äras på många sätt.
Med smådroppar från skyn blev det powerwalk till min skola. Döttrarna var tätt ihopkrupna i vagnen med en regnponcho som höll dem torrskodda. Inte skulle jag i min vildaste fantasi ha trott att mitt läromedel i finska, som kom ut på marknaden senate höst, skulle komma i användning i Osaka. På fredagar har jag ännu en trevlig och öppen privatlärare. Idag tog jag med mitt finskläromedel och föreslog att vi använder det som utgångspunkt under lektionerna. På det sättet lyckas jag bygga upp en bas med 250 ord från familjemedlemmar och kläder till grönsaker och motsatser. Grundläggande ord för att bindas ihop till enkla medningar. Idag gick vi igenom det första temaområdet av 20. Mycket intressant att studera japanska med detta läromedel. Naturligtvis ville läraren kontrollera mina hiragana-kunskaper. Om jag vuxit upp med en perfektionist till mamma landar hon inte på den japanska skalan. Perfektaste perfekta streck, vinklar och ordningsföljd. Det blev trots allt några kore ii desu-beröm (detta är bra) men likväl mest sakuru (rund), nagai (lång) och förstås demo, demo, demo (men, men, men). Jag har helgen på mig att öva finmotoriken för att dessutom memorera vilken hiragana som betyder vad.
Till lunch stekte jag plättar åt döttrarna. Näringsläran struntade jag i denna måltid när vi ville fira inledningen av veckoslutet eller avslutningen på en bra vecka. Eftersom min magen inte klarar av att hanter dessa ingredienser njuter jag med andra sinnen än smaklökarna. Denna himmelsktgoda doft som sprider sig i köket och kronan på verket är att se döttrarna med god aptit mumsa i sig plättarna med äkta vaniljdoftande glass.
När vi flickor åt konstaterade Äldstingen: Det är så vackert här när det blir kväll. Förtydligas bör att vid 20-tiden om kvällarna är det källarmörkt. Svaga gatlampor och affärernas belysningar sprider ett vackert sken över miljonstaden. Tack vare den kommentaren fick vi igång en diskussionsstund om hur det är att bo i Osaka, Japan. Döttrarna har hittat hem. Visst håller jag med Äldstingen att mörkret här har sin speciella charm när det dessutom är varmt ute dygnet runt. Att mitt i sommaren kunna mysa med tända ljus om kvällarna känns bisarrt. Levandeljus-säsongen brukar inledas tiden kring venetziansk i vårt finländska hem och då med bitande köld på utsidan.
Nu har vi fått det bekräftat. Enligt Yles nyheter är de två dyraste städerna att bo i, Tokio och Osaka. Vi har lyckats bosätta oss där levnadsstandarden är 15% högre. Jag håller ändå fast vid uttrycket: Det är ingen skillnad vad du har för inkomster, det är utgifterna som avgör. Om vi varje månad skulle ha samma höga utgifter som denna månad är det ingen skillnad i vilken världsdel vi var bosatta.
Vill visa bilden på dessa otroligt skickligt ihopknåpade origamisvanar som lektanterna vikt åt våra döttrar. Perfektaste perfekt och resultatet är strålande. Japanerna gör alltid sitt yttersta och helst ännu bättre.

Färskkokad rossylt

Det bästa morgongåvan är att få vakna innan alarmet ringer och inte heller bli väckt av döttrarna. Att låta kroppen vakna enligt den egna rytmen fungerar bäst för mig. Idag var en sådan morgon. Hinna ta emot solens strålar och filosofera.
Våra helnyktra släktingar kan nu blunda för följande kapitel. Igår blev min man hemskjutsad av sin VD och fick i gåva tre inpaketerade lådor med japanska ölsorter och förstås juiceburkar till döttrarna. I morse när jag frågade vad Yngstingen vill ha på sin gröt svarade hon: Jag vill ha öl.
Liksom alla andra skolmornar anlände jag genomsvettig. Jag blir inte klok på hur en del människor klarar av att vara klädda i jeans och långärmat i denna hetta. Bikiniutstyrsel skulle inte ens få svetten att hållas inombords i min kropp.
Min "torsdags"-japanska lärare är en pedagog ut i fingerspetsarna. Idag lyckades min hjärna vara påkopplad från början till slut. Läraren har ett undervisningssätt som jag värdesätter högt. Muntliga övningar avlöser varandra i ett lagomt tempo innan övningsboken ens plockas fram. Han behåller sin japanska in i det sista tills alla elever är med på noterna. När vi är mottagliga för bokens övningar utförs inget skriftligt, endast muntligt. Vi läser och pratar. Exakt detta undervisningsmönster har jag utarbetat ett läromedel för i nybörjarfinska. Ordinlärning och muntliga övningar, därifrån startar motivationen. I stället för att ta kål på språkintresset med grammatik och skriftliga övningar.
Glädjen höll i sig dagen lång. Vi fick den nyinstallerade Skype att fungera och Äldstingen kunde kommunicera med sin själsvän. Att halva jordklotet skiljer dem åt märktes inte. Själv fick jag i positiv bemärkelse vara avundsjuk på min ekovän som visade sin färskkokade rossylt. Med snålvattnet i mungiporna fick vi beskåda dem provsmaka sylten. Jag beundrar hennes kreativitet och målinriktining. En genomtrygg person med fötterna ankrade i jorden...liksom fingrarna.
Kvällen inbjöd till välkomstmiddag tillsammans med min mans kolleger. Med en svart fodralklänning och högklackat trippade jag iväg med döttrarna. En timme senare anlände vi till träffpunkten efter att ha åkt med buss och tåg i rusningstid. Maten var utsökt och sällskapet precis som japanerna är. Äkta, artiga och omtänksamma. Våra döttrar som sedan år tillbakas blivit bekanta med en av japanerna lyckades denna kväll snurra de övriga japanerna runt sina lillfingrar.

Smile

Ny dag med nya möjligheter. Denna slogan har mina elever fått höra åtskilliga skolmornar. Själv klamrade jag fast vid uttrycket efter att blivit väckt av Yngstingen redan 6:40. Mina ögonlock låg lika tunga som regnmolnen som brett ut sig över bergen utanför.
Energin har gått på sparlåga inte bara p.g.a. lågtrycket utan ångan som äntligen börja pysa ur mig efter dessa intensiva veckorna. Skönt att kunna börja varva ner även om det är tungt att behandla.
Äldstingen ville cykla till köpcentrat medan Yngstingen tog tillfället i akt och sov en skön dagvila i vagnen. Jag kunde gärna ha krypit ihop brevid henne om jag skulle ha haft plats. När vi närmade oss köpcentrat konstaterade Äldstingen: Här får jag inte cykla. Det var då konstigt, hann jag tänka innan Äldstingen pekade på förbudsskylten jag stod på. Observant tös. Parkeringen gav oss myror i huvudet. Vi fick inte hjulet in i cykelställningen som skulle låsa in ringen. Dessutom visade skyltarna 150 yen. Vi tog modell av en japanska som cyklade in till parkeringen. Hon låste sin cykeln och gick iväg utan att betala. Vi blev alltså inte klokare med maskinen som blinkade 150 yen. Äldstingens cykellås togs i användning.
Mjölksyrevandringen gav ett positivt inköp. Vi kom över den svårhittade mikrofiber-städborsten för endast 5€ med tillhörande torr- och fukttrasa. Nu behöver jag inte städa a la Pippistyle längre. Dammsugaren fungerar fint, men mikrofiberborsten sitter bättre i min hand.
Förutom "brottet" vid cykelparkeringen lyckades vi ha hem två obetalda rosa Hello Kitty klädhängare. De hittades i vagnen när Yngstingen kvicknade till från prinsessömnen. Gomen nasai!
Med dunkande skalle botade jag min huvudvärk med en espresso. Den bästa medicinen är Ursasana (huvudstående). Då rinner blodet från tåspetsarna ner längs med hela kroppen och stimulerar bort huvudvärken. Detta är min absoluta favoritasana. Att stå på huvudet och andas lugnt uppemot 25 gånger gör underverk i kroppen. Denna dag kunde jag inte ty mig till denna yogaställning eftersom den månatliga blödningen ska få rinna rätt väg ur kroppen.
Just denna Ursasana var jag tvungen att visa mina elever efter att jag lurat dem ordentligt på första april. De vägrade sjunga under musiklektionen om jag inte visade en asana. Sagt och gjort. Mitt i klassrummet stod jag på huvudet och eleverna började sjunga. Dagen i ära kunde jag bjuda på lite yoga eftersom inga föräldrar hoppeligen skulle tro sina barn när de hemma berättade att läraren hade stått på huvudet i skolan idag.
Jacksons minneskonsert har berört människor världen över. Att MJ:s favoritsång var Chaplins Smile tog fram ytterligare känslosvallningar från ceremonin jag följt med via nätet. Varje gång jag sitter vid pianot och spelar denna vackra sång får jag gåshud.

Lyssna och njut av den underbara texten och sången framförd av Jermaine Jackson!

Fridfulla Buddha

Några Suryanamaskara A+B för att få energin i rörelse innan duschen kallade. Döttrarna ville cykla till min skola, men det blev Graco-vagnen som transporterade dem. Till och från skolan samgick vi med min klasskamrat från Indonesien. Han är hemmapappa med deras 2,5-årige son. Medan svetten vällde ut från mina porer anlände han helt oberörd till vår skola. Denna temperatur är han uppvuxen med, men den kommande kyliga vintern (+5') fasar han redan för. Idag forserade läraren för hon vill ha hiraganatest nästa tisdag. Tills dess ska jag behärska de 35 första hiraganas. Det blir intensiva studiedagar för min del i helgen. Glad i hågen var jag efter lärarens beröm för min konstnärliga talang.
Med san i onaka suita (=tre hungriga magar), värmeslag och mjölksyra i vaderna klarade jag knappt av att få upp dörrens två lås. Denna gång hann vi äta i lugn och fred (som Äldstingen brukar säga) innan IKEA levererade det sista av möblerna vi handlat. Så småningom börjar det se ut som ett beboeligt småbarnsfamiljärt hushåll.
Våra nya grannar lyckades vi se glimten av. De har varit bosatta i Singapore de senaste fyra åren, men återvänder nu till hemlandet. I bagaget har de med sig sin snart 9-åriga dotter och 1-åriga tvillingar. Beundran var ömsesidig. I närområdet känner alla apan, men apan känner ingen. Medan vi sticker ut ur mängden med våra blonda hår och skandinaviska bleka hy är det ännu en omöjlighet för oss att skilja bekanta ansikten när alla som kommer emot är små, späda och svarthåriga. Hittils har japanerna förstått att beundra våra döttrar på avstånd, men idag kom en äldre dam och smekte Yngstingens hår. Hon klarade inte av att hålla fingrarna borta av nyfikenhet.
På vägen hem från lekparken stack vi oss in till en fridfull begravningsplats. Detta ställe kommer jag att återvända till. Vackra Buddhastatyer som utstrålade ett lugn trots dagens varma vilda vindar. En grönskande pergola att sitta vid och filosofera med de bortgångna.
I dag blev det många samtal från Finland. Det är med stor glädje vi inväntar våra första semestrande Finlandsgäster i slutet av månaden. Det kommer att bli många intensiva dagar med mycket skoj och utfärd till bl.a. Tokio.
Förutom kvällens alla telefonsamtal har jag lyckats spendera tid med att sortera bilderna tagna från det att vi landade i Osaka. Steget närmar sig för att nära och kära ska få ta del av vår vardag i bildform. Den som väntar på något gott...

Syrseqigong

Sovmorgon till 9:30. Härligt att kliva upp och veta att dagen inte är inrutad av klockan. Jag är stolt över att mina döttrar sovit länge och laddat kroppen med ny energi. De har två växlar. On och off.
Innan lunch cyklade döttrarna uppför backen och fram till lekparken. En ny och estetisk park full med möjligheter att kliva, springa, balansera, rutscha, gräva, dricka och kissa. Fantasin har inga gränser. Detta kommer att bli döttrarnas andra hem och ett ställe för mig att sitta och förkovra mig med en bra bok. Vi lyckades leka en halv timme i hettan innan hemmets luftkonditionering kallade. Kroppens värmereglering behöver justeras om till asiatiskt klimat. Underbart med sol och värme jämfört med den nattfrost som Finland bjöds på i bästa högsommartid.
Idag var det permiär för tvätt/torkmaskinen. Den tvättar upp till 9 kg för att sen torka byket. Kläder förbrukas minsann i rask takt eftersom svetten fuktar ner plaggen. Första mötet med tvätten blev muntert. Maskinen inleder tvättprogrammet med en klassisk trudelutt och avslutar med ett annat klassiskt stycke. Ingen behöver gå och hänga läpp över att det är bykdag.
Till middag serverades bläckfisk. Igen en fenomenalt god matupplevelse. Jag är glad över att ha möjlighet att tillreda mat av den mängd färska råvaror som affärerna erbjuder. Det är sällsynt att kött, fågel eller fisk säljs indränkt i marinader. Det ekologiskt tänkande som lever i mig vill inte köpa mat fullproppat med tillsatsämnen.
Återvinning är utomordentligt organiserat i detta befolkade land. Alla plastflaskor återvinns (ingen pant), ägg-, liksom mjölkkartongerna var för sig samt allt plast som följer med köttförpackning, sushilådor etc. Varje tisdag och torsdag hämtas sopor som kan brännas. Onsdagar och fredagar sopor som inte går att bränna. För att landfolket inte ska ha ett slit och slängsystem är man tvungen att betala t.ex. 30€ för att slänga en dator. Det gäller att redan vid ett inköp tänka efter hur varan återvinns i ett senare skede.
Vattenförbrukningen är även ekologiskt genomtänkt. När man spolar finns en vattenkran med lavoar utplacerad där vi nordbor är vana med att trycka för att spola. Efter toabesöket tvättas händerna i vattnet som sedan återvinns till nästa spolning. Nämnas bör att toa och badrum är separerade. Helt logiskt egentligen. Varför placera hemmets "smutsigaste" rum med det "renaste"?!
Under kvällen hade jag möjlighet att ensam kliva ut på terassen och öva qigong, eller syrse-qigong. Där stod jag och blundade och fick lyssna till hundratals syrsors sång medan energin strömmade in av de olika qigongövningarna. Magiskt!

Leende guldbruna ögon

Söndag morgon och jag vaknar för att konstatera, du milde. Vi har i flyttsvängarna helt glömt bort att ta maskodlingen av flickorna inför sommarskolan. Vilken start på dagen?!
Maskodlingen som fått oss att vikas dubbelt och gråta av skratt. Historien bakom de hjärtliga tårarna är följande: Vi fick två odlingslappar på var för vardera döttrarna. Instruktionerna var på japanska med en bild. Bilden avslöjade en barnstjärt. Javisst klarar vi det, men hur ska vi få döttrarna att bajsa i en ask för att sen peta en microbajsbit på provlappen? Testet hade föreståndaren meddelat att ska utföras genast på morgon och två dagar i rad. Himmel och pannkaka, hur ska döttrarna lyckas klämma ur sig bajs genast från arla morgonstund och dessutom dagarna efter varandra?! Konfunderade föräldrar. Lösningen fick vi efter att min man konsulterat sina japanska medarbetare. Vi hade tagit vatten över huvudet. Maskprovet ska utföras genom att trycka krysset på lappen fem gånger mot anus. Inget svårare än så. Resultatet blev betydligt lättare än vad vi bävat oss för och vi belönades med glädjetårar. Döttrarna blev inte desto gladare av att vakna och få en lapp uppstoppad i ändan. Stackars små! Trösten var långt borta när vi försökte förklara att ingen får simma vid sommarskolan utan inlämnat maskprov.
Andra söndagen i rad och vi kliver in till IKEA. Tacksamt med en affär som bjuder på det mesta som behövs vid inredningen av ett nytt hushåll. Denna gång kom vi till kassan endast med två möbelkärror och en kärra fylld med diverse husgeråd. Överraskningen slog oss stort när de vid hemleveransen meddelade att de inte förflyttar bräckliga föremål. Sagt och gjort. Yngstingens Graco-vagn som avlastat oss under många resor runtom i världen fick nu fungera som lastkärra. Alla porslinskärl inpaketerades och pusslades ner i IKEA-väskorna. Spegeln tills sovrummet returnerades dock för att avhämtas en annan gång, men inte nästa söndag. Nu har vi måttet fyllt för att tag med möbelinskaffning.
Bilden jag infogar idag kräver lite närmare förklaring. Inzoomningen kunde ha blivit bättre, men händelsen säger ännu mer. På vägen till vår busshållplats mötte vi ett glatt pojkgäng som kom från sin baseballträning. Den glädje de utstrålade och den lycka de visade i sina ögon var ofantlig. När jag frågade om jag får ta foto av dem stod jublen högt i kurs. Förutom att de hade spridit glädje till oss tindrade deras espressosvarta ögon desto mer efter fotostunden. En liten gest skapade stor intryck.

Prinsesscyklar

Yngstingen hade svårt att få tag i sömnen. Första natten i eget rum efter att ha delat sovrum med storasyster i snart tre år. Tappert har Yngstingen hängt med i de hektiska flyttsvängarna, men ibland är det bra att hon visar hur liten och sårbar hon är. Liten, men tuff.
Tassande klev jag upp till övrevåningen och fick en timmes yogande för mig själv innan jag överraskades av Äldstingen. Efter pusskalaset gjorde jag några avslutande asanas. Den eftertraktade yogamattan gjorde susen för fokuseringen, vilket även min yogamentor bekräftat. Tack! Madrassen har stöttat kroppen nattetid och lederna var smidigheten själv. I kapp med solstålarna sken själen medan svetten rann från hårfästet liksom en smulten glass.
Frukost med ägg, bacon (det enda griskött vi äter) och färska frukter sköljdes ner med japanskt sencha-grönte. Kanonstart på morgonen!
Under förmiddagen inhandlades döttrarnas cyklar. Prinsessrosa fordon med naturligtvis rosa cykelhjälmar även om ortsbefolkningen inte använder dessa skyddshjälmar. Döttrarna tackar fammo och faffa för sponsorpengarna. Nu återstår bara inskolning av cykelbeteende i en storstad med cyklar som endast är utrustade med handbroms. Äldstingen fatta galoppen bums. Yngstingen trampade allt snabbare vid kommandot: BROMSA! Min man konstaterade när vi med handelskassarna drog fram längs med trottoarena med två stolta cykelägare: Det är minsann svettigt när magknappen är fylld av svett även om man lutar framåt. Hemma väntade dagens andra dusch.
På eftermiddagen anlände internetinstallatören. Äntligen har vi trådlöst internet kopplat med fiberkablar. Nu har vi igen möjlighet att ringa till nära och kära efter några dagars uppehåll. Vi fick dessutom installerat kabeltv och kan nu följa med engelskspråkiga filmer och program. Sråkbad i japanska fås nästan dygnet runt. Medan min man tacklade alla tekniska lösningar flydde jag fältet för att utforska närområdet. Vi är bosatta på ett nytt bostadsområde. När min man i mars besökte detta arbetsfält fanns endast enstaka hus inflyttningsklara. I dagens läge är tre gator bebyggda med så gott som 20 hus på vardera vägsida. Vårt hus inleder gatans husrad. Affärstomten framför är obebyggd liksom tomten på husets östra sida. De övriga väggarna har 0 meters avstånd respektive 0,5 m. Små hus med microgårdsplan i våra ögon, men stora för japanerna. Den första tanken med detta rekordsnabba husbygge får den suspekta sidan att dyka fram, hur mycket har blivit slarvat? Inget, har vi konstaterat. Allt är byggt med bästa precision. Något för bostadsmässan i Finland att apa efter. Byggfarten påsnabbas förstås av isoleringsbortfallet. Den lägsta temperaturen lär vara +5 grader under vintern.
Döttrarna kommer garanterat att sova gott i natt efter allt trampande och ståhejande i lekparken. Själv ser jag framemot filmmys tillsammans med min älskade.

Doft av aprikos

Första natten i en tjock och lagom mjuk säng. Behövs det vara annat för att sova gott? Ja, att ha sin älskade bredvid är alltid välkommet. Döttrarna hade fnitterskov fram till midnatt, men må så vara när det var premiär i nya sängar/nytt hem.

När jag klev upp och trappade upp till köket möttes jag av en ljuvlig doft av aprikoserna köpta dagen innan. Kroppen nästintill vibrerade. Denna doft associerar jag till tidpunkten jag träffade min man. Vid det århundradet använde jag Body shops "Fuzzy peach-parfym". Medan flickorna satt i badet vaknade jag till med en het dusch. Japanerna har en benägenhet att vara ekologiska, vilket jag högt beundrar. Vi immiterade deras vanor och rullade ut badkarets lock för att ta vara på vattenvärmen tills döttrarna igen vill bada senare idag.

Med en envis och tålamodsprövande Yngsting tänkte vi bli försenade till min skola. Yngstingen hade bestämt att gå själv hela vägen tills jag löste problemet med att sätta bägge döttrarna i den utfällda paraplyvagnen och kopplade på power walk. Turligen hade jag inte t-skjorta idag utan en ärmlös topp som inte framhävde armsvetten. Kroppen var insmord med svett efter att jag pustat kullarna upp- och nerför knuffandes på över 30 kg last. Längs med vägen kom jag på att jag i hastigheten glömt vattenflaskan hemma. Ingen panik. I Japan behöver man inte gå törstig eller hungrig. Med jämna mellanrum finns dryckesautomater utplacerade här som där. Några yen slängde vi i en automat och fick klunka i oss iskallt vatten. En snabbtorkning på damrummet och jag var redo för japansk konversation.

Äldstingen har blivit en hejare på origami. Nu förstår jag varför deras papper har kvadratiska former och inte standard A4 som vi är vana med. Dagens saldo var en hel hundkennel som hon vikt ihop tillsammans med lektanterna. Vikandet fortsatte även på hemmaplan.

Under sen eftermiddag somnade Yngstingen och affärsbesöket blev och hänga i luften. Vi har endast 200 m till närmaste snabbköp, men Yngstingens dagvila var inte värt att rubbas. I stället fixades middagen med take-away från Sushistället ett hönssprång från vår trappa. Hela familjens sushikalas kostade oss 15€ därmed döttrarnas barnsushi-boxar. 50 meter åt andra hållet ligger närmaste hamburgerkedja. Till min glädje innehåller barnmåltiderna förutom franska potatisar en grönsaks-köttbiff med antingen hamburgersemlor eller ihoppressade rislock och juice som dryckesval (3.30€).

När min sushiälskande bror hälsar på oss kommer han att äta frukost, lunch och middag vid sushibarerna. Jag kan redan förbereda honom på att i vår närhet finns en sushibar som bjuder på dessa eftertraktade fiskbitar. Där kan man sitta och plocka i sig sushi hur mycket som helst. När magen blivit onaka ipai betalar man tallriksvis. Gott och behändigt!

Hem ljuva hem

I morse klev jag upp och yogade tills svettdropparna pyrde ut från kroppsdelar jag aldrig trott att var utrustade med svettknölar. Skönt att få svettas introvert och inte enbart extrovert p.g.a. den japanska värmen. Yogandet har känts lite konstigt utan matta. Fokus har varit diffust. Utan matta får jag lov att greppa hela rummet. Jag önskar att min yogamentor kan bekräfta om jag upplever sidospår eller om det kan ligga en sanning i fokuseringsdilemmat.

Fastighetsförmedlaren erbjöd sig att köra oss till min japanska skola, vilket jag tacksamt tog emot. Att få 40 minuter extra tid för morgonyoga är inte fy skam.

Idag var det japansk konversation. Tillsammans med studeranden från Indonesien, Kina, Malaysien och Egypten fick jag stolt presentera Finlando wa koko desu och peka på världskartan var mitt hemland ligger. Med en gråhårig duktig lärare gick vi runt i skolan och drillade in: koko wa esukareta (här är hissen), sore wa kyoshitsu (där är klassrummet), are wa uketsuke (där borta är infon). Lärarens energi lyckades inte hålla min hjärna mottaglig mer än 1h. Den återstående tiden fladdrade hans konsekeventa användning av japanska ord in i mitt örat och ut genom det andra.

I rödaste rappet fick vi ta oss till vårt nya hem. 50 meter från huset finns närmaste take-away. En famn full med de ståtligaste vita orchidéerna jag beskådat (1m höga och lika brett omfång) välkomnade oss vid sushistället och klockans tickande glömdes bort för stunden. Denna famn vill jag förmedla vidare till norden och speciellt till min ekovän som har en förkärlek till orchidéer. På stående fot fick jag uttryckligen slänga i mig nio nigirisushi (2,80€). Knappt hann jag svälja sista tuggan innan huset fylldes av japaner. Den ena ville presentera tekniken, den andra plocka in flyttlådorna, den tredje gå igenom kontraktet för internet/kabeltv, den fjärde behövde instrueras om vart IKEA-möblerna skulle inplockas och dessutom fastighetsförmedlaren som hade en lista av praktiska arrangemang att ta del i. När jag kl 16 kunde sitta ner och njuta av min tekopp var hjärnan inte längre en del av min kropp. Utmattad till max.

För döttrarna har denna dag varit julafton. En väntan på att få öppna flyttlådorna och se vilka leksaker som dyker upp. Äldstingens förtjusning nådde klimax när dockan Kajsa hittades längst under i lådan. Kajsa fick genast pyjamasen påklädd. Döttrarna har fungerat som hjälpredor när de med sin pappa monterat ihop sängarna. Knappt så att de hade ro att äta inflyttningsmiddag. Vi firade med färsk tonfisksallad, kokta majskolvar, två sorters vitlöksfrästa svampar och stekt nötkött samt kokt potatis för flickorna. Äntligen kunde vi korka skumpaflaskan och säga Kanpai! (= skål) och beundra bergen som kamouflerades av solnedgången.

Ute på balkongen kunde jag höra hundratals syrsor och blicka upp på månen som dykt upp i kvällsmörkret. Livet leker och jag njuter helhjärtat!