Crayons, please

O-o-o-formade onsdag. Yngstingen formade visserligen bokstäverna U och V under dagens lopp med sin slovakisk- och japanskfödda lärare. I Yngstingens skola undervisar ett antal inhemska lärare med en hygglig engelsk accent, medan i Äldstingens skola är majorieten nativespeaking teachers. Jag samspråkade idag med en annan mamma som befinner sig i samma skolsituation som vår familj. Deras Yngsting är också bara tre år och kan tidigaste ansöka nästa år för att få undervisning under samma tak som storasyskonet. Skillnaden är att jag traskar på 10 minuter till Äldstingens skolan medan den andra familjen spenderar en timme i bilen för att hinna fram och sedan vidare till den andra internationella skolan med lillasyster. Redan från detta "barnstadie" är det allvar. Mamman tar redan stor stress om hennes 3-åring ska antas till nästa läsår. Vi utlänningar har nämligen förtur vid Äldstingens internationella skola och de inhemska barnen får fylla ut klasserna vid behov.
Glad var jag att få höra att Yngstingen pratar allt mer engelska med lärarna. Även om crayons, please kan verka småpetigt värmer det en mammas hjärta att veta att kommunikationen löper. Nu kan hon uttrycka sig verbalt så att de övriga förstår. Långsammare går det med språkutvecklingen för oss vuxna. Nästa vecka ska mina hjärnceller vara i topptrim när språkstudierna startar efter självständiga sommarstudier, hö, hö. Idag hann jag faktiskt bekanta mig med några nya ord. Det tar bara så länge att lista ut hiraganasymbolerna och översätta orden. Mycket jobb för ett litet ord. Glad är jag över att hitta min studiekamrat i föräldrarskaran från Äldstingens klass. De flyttade till Osaka från Indonesien i mars och hon kämpar likasinnat med hiragantecknen. Tur att ha någon att bolla tankar med.
I morse hann jag inte avsluta yogandet med Savasana, så alarmet får ställas tidigare än 6.20. Bäst att krypa till sängs för att ta emot nya utmaningar i morgon.