XXXL

Megapussi måndag.

Min Älskades amerikanska kompanjoner var lite suspekta när de under en bastukväll i Finland bjöds på chips. När det utanpå påsen gjordes reklam för MEGAPUSSI hade de all anledning att tvivla på innehållet.

Idag styrde jag iväg till CostCo i sällskap med två andra mammor och sex barn. Denna USA-ägda stormarknad (nionde i världstoppen) fick oss att totalt glömma att vi befann oss i Japan. Utlänningarnas träffpunkt, engelsk skyltning och utländska läckerheter. Allt från blåmögelost och nanbröd till gummibjörnar och vitaminer. Vi har idag fått bekräftat att allting är B-I-G i USA. Allting fanns i XXXL-förpackningar. Inte endast toapapper, schampo, gladpack och tvättmedel.

Det kändes nästan som om vi handlade inför en storstrejk eller för att starta hemförsäljning. För första gången i livet har jag köpt hem 32 mikropopcorns-påsar. (I de japanska affärerna säljs endast majskorn att tillreda i kastrull). Chipslagret är säkrat för en lång tid framöver. En påse transfettfri potatischips vägde 980 gram och majschips hela 1kg 130 gram.

Döttrarna har nu 1,8 kilo organiska Nalle Puh kex att mumsa i sig medan de ritar vackra konstverk på 648 färgglada ark.

















Min Älskade behöver inte längre inhandla sitt Nivealager under Finlandsresorna. Nu vet vi var dessa varor hittas i Japan.












Jag får klunka i mig 100% "exotisk" tranbär-vindruvsjuice. 4,6 liter... ska väl räcka veckan ut.

Fyrkantigt hjul

Syrehaltiga söndag.

Helgen är till för att ladda batterierna. Hoppa ur ekorrhjulet och ta det lugnt. Ligga och titta på molnen som svävar förbi och rulla tummarna till takten av ett melodiskt visslande. Tömma tankarna. Fylla på med ny fräsch energi.

Vår familj har idag laddat upp på grönbete. Syresatt kropp och själ med naturens resurser.
Ett svettigt sportgym behövs inte när man kan stimulera olika muskelgrupper med hjälp av två eller flera hjul ute i den friska luften.


För att ta sig fram på denna cykel förbränns minsann de inre lårmusklernas celluliter.












Vadmusklerna ligger i hårdarbete på denna trampcykel.












Medan benen får koppla av passar det att använda styrkan av bicepsen och tricepsen för att få denna cykel att löpa smidigt fram.











Ett hjul behöver inte vara runt för att snurra. Färden var lika kantig som hjulet. Har man inte hemorrojder så framkallar man dem under denna åktur.












Ryggraden trivs med att få vrida sig med denna bakaxlade trehjuling...












och denna framaxlade trehjuling.














Stora som små, men speciellt pappor trivdes som fiskarna i vattnet på dessa olika velocipeder.

Processerande

Latmask lördag.

I natt har Yngstingen ropat på sin manlige australiensiske lärare: Josh, Josh, Josh. Han är hennes idol, en manlig gestalt som fungerar som vardagssurrogat. Under den gångna veckan har döttrarna endast sett sin pappa under de tre representationsmiddagar vi närvarat vid. Då är tongångarna annat än familiära spontaniteter runt det egna köksbordet. Idag däremot har det ekat P-A-P-P-A i vårat hushåll, ljuv musik i mina öron.


Det är magiskt med lördagmorgon. Ingen brådska. Klockan existerar inte. Lugnt kan jag dra på mig löpskorna och flåsa iväg till terrängspåret fem kvarter bort. Där är jag allena med morgonsjungande fåglar. Ögonen kan vila på parkens vackert grönskande terräng. Meditativ tystnad inför en ny dag. De ståtliga skyskraporna syns tydligt uppifrån motionsstigen och välkomnar en ny upplevelsefylld dag.

Jag är glad och stolt över att vara fri som en fågel. Få springa omkring och njuta av livet här och nu. För många år sedan var det inte lika självklart. Studietidens trakasserier och förföljelser fick mig att låta rädslan styra mitt liv och levande. Jag vågade endast röra mig dagtid längs med trafikerade vägar. Det var den tiden. En obehagligt ångestfylld period som jag kom mig ur tack vare min beskyddande boxer Rasmus.

Nu behöver jag inget surrogat för att röra mig ensam ute i det fria. Sällskap är alltid trevligt, men i terapisyfte föredrar jag att umgås med mina egna tankar i tystnad.

You can not prevent the birds of sorrow from flying over your head,
but you can prevent them from building a nest in your hair.
-Chinese proverb

Dagligen tacklas vi av små sluttande eller branta uppförsbackar, inte endast i motionsspåret. Dagligen har vi möjlighet att välja. Är allting svart-vitt och fyllt med MOT GÅNGAR eller förekommer det en färgglad aura av FRAM GÅNG. Att trampa vatten kan vara givande även om vi upplever att vi inte rör oss ur fläcken. Det är inte bara nerförsbackens tjusning som ska tilläggas meriterna. Hela processen från början till slut. Då sker det framsteg, invärtes som till det yttre.

Levande leenden

Flinande fredag.

Vägen till yogashalan bjuder alltid på något nytt för mina smilband. Om än vägen är väl bekant finns det vareviga gång något nytt som fångar mitt intresse.

Ett café hade i morse ett intressant erbjudande på morgonmålet. Servicen var det knappast något fel på till skillnad till stavningen. Ryck på axlarna och skratta. Följ inte perfektionisterna, som inte vågar släppa kontrollen, och förväntar att alla i omgivningen ska prestera perfekt.


I Japans kök är det inga problem att hitta mat. Inte ens för en gluten- och mjölkallergiker. Det spännade med denna restaurangs annonsering är variationen. Vissa dagar är lunchmenyerna slängda huller om buller på fasadväggen, precis som om en tyfon dragit fram. Idag anar jag att "perfektionist-servitrisen" vara i jobb. Menyerna var upphängda med millimeters perfektion. Snyggt och prydligt.






Japanerna använder inte starka kryddor vid matlagningen i jämförelse till thailändarna, koreanerna eller indierna. Däremot älskar japanerna salt (soja).

Är det askfat som är placerade vid ytterdörren?














Om inte maten var tillräckligt saltad så är det bara att huka sig på vägen ut ur restaurangen. Där kan den som önskar fylla på saltabstinensen.

Kanske denna jodbomb är knickset till varför japanerna lever längst?!








Jag tror att denna restaurangs engelska slogan är lösningen till japanernas slitstarka livslängd.


Ett skratt förlänger livet.

Kids on the Block

Tjuvkikande torsdag.

När det gäller hundar brukar det sägas
-sådan matte sådan hund.
I Japan kan detta översättas till
-sådan herre sådant hus .

Vem är Kids on the Block, egentligen?
Låt mig presentera en del av grannarna.



Djungelbokens Mowgli



Hans och Greta


















Familjen Flinta


















Stålmannen


















Av staketet att bedömma tillverkaren av Tetris.













Uppfinnaren av flaskborsten fick idén av sin borstformade fluffigt röda buske och skinandes vita hus.

















Sockerbitens formgivare













Gröngölingarna













Rosa Pantern


















Robin Hood













Törn-ROS-a













Smurfarna













Askungen














Tre små grisarna

Identitet

Orienterande onsdag.

Snart har vi bott i Japan i ett år. Vi har blivit bekväma med att omringas av skyskrapor, folkträngsel, bilköer, punktlig tågtrafik, god mat, vacker arkitektur, millimetertäta bostadsområden, ett obegripligt språk med ännu hårdsmältade alfabet. Listan kan göras lång eftersom vi dagligen bjuds på nya intryck. Intressanta stimulanser.

Vi är utlänningar. Ett fortfarande främmande begrepp efter ett år. Jag kan acceptera att vi inte ser ut som japaner, inte pratar såsom infödingarna och för att inte glömma det kulturella beteendet. Vi är utlänningar, inte turister, som försöker smälta in och anpassa oss till ett mycket annorlunda samhälle.




Det är en sak att permanent bosätta sig utomlands. Då rotar man naturligtvis ner sina bopålar stadigt. I vårt fall har vår familj dragits upp med de finländska rötterna och planterats tillfälligt (2 år) i Japan. Vi blommar och gödslas väl trots annan växtplats.

Månne jag är trögstartad, men nyligen har jag drabbats av en identitetskris. Vem är jag? Jag är inte utlänning. Jag är finlandssvensk som bor i Japan. Denna kris som "statistiskt" lär infalla ett par månader efter en utlandsflytt.

Jag har inte hemlängtan. Jag trivs, liksom alla övriga familjemedlemmar, i denna fantastika kultur. Ibland känns det helt enkelt som om jag ville vara en bland de röda rosorna i rabatten istället för den vackert blommande, men utstickande, pionen. Att inte smälta in. Ständigt behöva fråga och svara, istället för att följa med den vardagliga strömmen.


Var bor vi utlänningar egentligen?

På Penny Lane...













och går dagligen förbli Bocca della Verità, sanningens mun...


















är fortfarande granne med Sweden...













vi kan ta en paus i romantiska Paris...













och besöka Vita Huset.














Det är ramen som är viktigast oberoende av var vi bor. Tillfälligt har hjulen inget fotfäste. Kärnan finns ändå kvar och repar sig när alla delar igen hittat sin gamla vanliga plats i nyare upptoning.

Höftöppnare

Trogna tisdag.

Det finns inget ont som inte har något gott med sig.

Min kortvariga yogaundervisningen har redan burit frukt. Under fem enstaka tillfällen fick jag en trogen yogaanhängare. Två gånger i veckan undervisar jag denna 41-åriga muslim. En kvinna som vågar göra det hon mår bra av trots religiösa hinder. Även om yoga inte är en religion så förbjuds muslimer att ställa sig på yogamattan.

Vi har utförligt samspråkat och vare sig vilken högre makt vi tror på kan det inte ligga någon synd i att må bra fysiskt som psykiskt. De mantran vi utövar, liksom allt annat hon undervisas i, baseras på en utförlig beskrivning. Allt vi gör i yogan har en bakomliggande förklaring. Fysiskt må det förefalla att vi i töjer på oss i olika vinklar, men det är den bakomliggande verkan som vi vill åstadkomma. Sammanfoga kroppen, tanken och själen till en balanserad helhet.

Under dagens yogalektion låg fokus på höften. Denna vackra kroppsdel som lagrar spänningar och speciellt känslomässig stress. Under en dag sitter, står, går, springer eller cyklar vi. Monotona rörelser för höfterna. Med stela höfter framkallar vi ryggproblem, våra lårmuskler blir spända liksom knäleden. Vår kroppshållning blir lidande. Detta i sin tur leder till att det blir otympligt att böja oss bakåt samt utföra sittande övningar pga de korta lårmusklerna.

För att plocka fram höftens flexibilitet bör vi utöva positioner som öppnar upp och sträcker ut de omringande musklerna och vävnaderna. Således rätas bäckenet ut och vi får mera utrymme till lårbenet. Vi blir mer mobila. Höftens ihopklämda spänningar lättar på trycket och blodtillförseln till magen, vår andra hjärna, tackar och tar emot med lättnad.




Vi föds med endera kortare eller längre höftben, det kan ingen position inverka på. Flexibiliteten är det aldrig för sent att arbeta fram.

När det kommer till höftöppnare ska vi lära oss att släppa taget. Allt det som vi burit omkring på under en lång tid (skam, misstag, skuldkänslor...)
måste lösgöras. Vi måste hitta mod att ta steget ut för att fullt engagera oss.








Genom att regelbundna utföra höftöppnare känner vi oss mindre belastade och undviker att samla på oss onödig stress samt lugnar ner nervsystemet. En lätthetskänsla infinner sig...och trötthet av all spänning som släppt efter en lång lagringstid.

Vin har en tendens att höja standarden ju längre lagringen framskridit. Denna regel rekommenderas inte för höfterna. Ju längre lagringstid av spänningar, desto mer utdragen helningsprocess.



Alla har vi möjlighet att slå ut i fullständig blomning.

Helgens guldgruva

Megaregniga måndag.

I dagarna två har det regnat. Inte små meditativa droppar utan vattenkristaller med staccato tempo. Nederbörden under dessa dagar motsvarar en hel finländsk sommarmånads väta.

Skolan Yngstingen går i valde att hålla dörrarna stängda idag. Alla lektioner inhiberades p.g.a regnstormen. Äldstingen har simning var annan dag fram till sommarlovet (25.6). Idag förvandlades lekplatsen till ett simparadis inkluderat en vattenrutschbana. Den traditionella duschen innan simlektionen påbörjas kunde utföras under bar himmel.

I lördags besökte hela familjen New York. Världen har minsann krymt sedan vi flyttat hit. Nu blev det reserekord såväl tidsmässigt som med avståndet. Med en sträcka på 400 meter var vi framme från dörr till dörr.

Äldstingens skola ordnade School festival, dessmedan solen ännu strålade från klarblå himmel. Första bokstaven av samtliga från elevkåren summerades till N-E-W Y-O-R-K.

Gedigna musikframträdanden hade skolans musiklärare övat med eleverna. Hennes 3-åriga vikariat har töjts ut till 16. Till hösten fortsätter hon undervisningen i en splitterny internationell skola i Kyoto.

Ingen kan missta att hon behärskar sitt ämne med doktorsgrad. Pedagogikens nycklar har hon hämtat från Kodály, Orff-Schulwerk och Dalcroze Eurythmics. Som ett potpurri fick vi ta del av förskoleleverna som spelade på xylofon. De äldre blåste till med blockflöjtskanon, en hel klassuppsättning med gitarrspelande och gnolande musikanter. Trummor, rytminstrument, cellospel och pianoackompanjemang. Allting framskapat med elevkraft under ledningen av en proffsig dirigent. Avslutningssången I am a small part of the World frambringade tårar i ögonvrån hos samtliga föräldrar.

Skolan samlade in pengar till Thailand. Inte för en klassresa utan för att oavkortat stötta byggandet av Habitat for Humanity. Insamlingmöjligheter fanns det gott om. Skriva punktskrift, köpa arkiverade biblioteksböcker, delta i vattenkrig, köpa elevtillverkade plättar...

Döttrarna fick sina naglar målade av frihetsgudinnan för endast 100 yen.








Grade 4 hade studerat och tillverkat egen kompost. Denna organiskt odlade petunia köpte jag för 200 yen.











Vi föräldrar samlade ihop överblivna tingester hemifrån för att skramla in slantar. Yngstingen fick denna sagolika balklänning för 300 yen.
















I helgen hann vi även ha manstarkt besök från Finland. I matväg finns det alltid något nytt att prova på när vi bor i Japans kök, Osaka. Till förrätt blev det sushi. Det speciella med denna sushi är att den råa fisken utbyttes till rått kött. Inte från råttan utan kon. Läckert fett.















Sist, men inte minst. Helgens karameller. I två dagar har jag undervisats av Lucy Roberts. På lördagen hade vi fötterna mera upp mot himlen än ner på yogamattan. Workshopen Core activation and inversion frambringade många nya insikter och nu fattar jag galoppen på Pinca Mayurasana och Adho Mukha Vrksasana.

Återigen får jag konstatera styrka är inte allt för att fixa en position, tekniken däremot ja.

Söndagens workshop, Ecstatic movement meditation, frambringade de ruttnaste toxinerna ut ur sina celler. Våra finländska middagsgäster hånskrattade och trodde att jag skulle meditera och stirra på ett ljus. Meditationen gick ut på att använda kroppen i takten till The 5 rhythms . Nu återstår att ställa in kroppen på
S-i-l-e-n-c-e och förklara 5-rhythms mera ingående vid ett annat tillfälle.