Tsuyu

Mulna måndag. Jag kunde knappast ha trott att det var morgon när jag klev upp med Yngstingen. I övrevåningen möts vi de flesta mornar av ett starkt solsken, men inte i dag. Rullgardinen var nerdragna, även om de inte finns i våra fönster. Ute störtregna det och molnen hängde tunga. Morgonens solhälsningar räckte endast till att sprida solsken i själen.
Tsuyu, d.v.s. regnperioden klämmer ur de sista dropparna. När den kalla luften från norr kolliderar med den sydliga varma luften bildas tunga regnmoln. Över Osaka beräknas regnmolnen erbjuda allt från duggregn till ösregn uppemot 1,5 månad. Jag kan bevittna att det inte regnar dagligen, men paraplyet ska alltid finnas med i beredskap.
Denna vecka har japanerna semestervecka. (De har inte fyra veckors semester överhuvudtaget). Döttrarna har således ledigt denna veckan från Summer school. Jag behöver inte ens sörja över att jag går miste om ashtangaklasserna eftersom yogastudion t.o.m har stängt några dagar.
Ett japanskt tågbolag har infört smile-test på personalen. Innan arbetspasset ställer de anställda sig framför en smilemätare. Leendet beräknas från 0-100%. Ju mer personalen ler desto bättre fungerar servicen. Servicen är minsann a och o i detta land. Ett leende sprider mycket positivt och tågressenärerna ler vänligt tillbakas. Kanske badrumsspegeln kan bli varje medborgares smiletest framöver?! Underverk skulle börja ske. Måste testa i morgon och se vartåt mungiporna pekar.
Min association med kvällsmörker har jag förknippat med kyla och höststorm på utsidan. En tid på dygnet som jag helst håller mig inomhus. Nu har mitt tankesystem konverterat. Nu söker jag mig mer än gärna ut i kvällsmörkret. Att promenera längs med halvdunkla gator i tunna sommarkläder, känna en varm bris svepa förbi och lyssna till jazzmusik från kafeterians uteterass. Det krävdes en flytt till andra sidan jordklotet för att komma fram till att mörker inte är lika med ruggighet. Man lär sig så länge man lever.