Kobeäventyr

Långväga lördag. Morgonpromenaden i vår gröna oas var väl investerad. Jag är glad över att i min ensamhet få traska iväg och rensa sinnet. Jag och naturen. Få avstånd till vardagens rutiner, tidscheman och studier. Starten skedde mot alla odds. Skavsåren jag drog på mig från kvällspromenaden i förrgår gjorde sig påminda och himlen var svart. Gladeligen gick jag och trallade på Lisa Nilssons text:
Så många människor omkring mig
Utan varken mening eller mål
Alltid nån som blir över
Säg mig varför blir det alltid så
Nån där uppe
måste ha sett mig
Och tänkt att nu så är det väl
ändå hennes tur
Min tur att träffa nån som vet
vad jag behöver
det verkar som om mina
ensamma dar
För alltid är över

Just som jag svängde hemåt började de första dropparna landa på min näsa. Innan jag var hemma stod regnet stod som spö i backen. (Ändå inte 35 cm på en timme liksom i Hyogo två veckor sedan). Regnponchon räddade mig från att komma hem som en dränkt katt.
Dagens simtur inhiberades och vi beslöt oss för att åka på biläventyr. Toyota Vitz är hyrt i mitt namn och vi tog en tur till bilfirman för att min älskade ska få sitta bakom ratten. Nosen styrdes mot Kobe. En stad 40 km bort. Stadens som drabbades 1995 av jordbävningen som krävde 5000 människors liv. Utfärden, som kan förknippas med att köra i rusningstrafik längs med ring III i tre våningar, tog oss 2 timmar. Vi har kört genom lika många trafikljus som hela Österbotten har sammanlagt, under vägar, över broar, in i tunnlar och ner under vattnet. Längs med tvåfilsvägar upptill vägar med sex körfilar i bredd. Vi som var i behov av nordiska gardiner, pepparkakor, kaffe, drottningsylt samt mysfiltar och lyktor tog tillfället i akt och parkerade vid IKEA. En skandinavisk dos och efter fyra timmar var det dags för vidare sightseeing.

Tre vägtullar och 15 euro fattigare valde vi att köra hem på highway express. Vägen som byggts ovanför de övriga vägarna i nivå med hustaken. Inga trafikljus endast två körfilar per riktning. Vi fick oss många hjärtliga skratt liksom hissnande utsikter över Kobe. (Bilderna intill visar Kobe Tower dagtid liksom i kvällsutsikt). Månen och stjärnorna fångade Yngstingens uppmärksamhet på hemvägen samtidigt som hon trodde sig äta fammos pepparkakor. Det är länge sedan jag sett min älskade hålla i ratten med bägge händerna. Tryggheten rubbades inte en endaste gång även om han stundom höll andan och svalde ofta.