Städade söndag. Tidigt i morse var jag ute i farten medan de flesta japaner snarkade gott. Endast ett fåtal bilar och motionärer mötte jag på vägen till tåget. Ett söndagslugn hade sänkt sig över miljonstaden.
Morgonens agenda var parkyoga vid Osaka Castle. Tredje gången gillt. De två tidigare försöken har regnat bort, men i morse var vädret på yogisarnas sida. Ett 30-tal yogafreakar hade skippat sovmorgon för att ladda med ett yogapass ute i det gröna. Yogashala med himlen som tak, trädkronor som erbjöd skugga (i 32 graders värme), gräset som höll oss jordnära och utsikt över ett upprestaurerat slott från 1500-talet. Det enda ljud som hördes var flygplanen ovanför, instruktörens röst och våra andningar.
Efter en kort meditationsinledning övergick vi till paryoga. Jag bekantade mig med en japansk dansare som nyligen flyttat tillbakas från London. Magiskt att utföra avanserade övningar med en främling. Övningarna skulle ha blivit bristfälliga om tilliten vore rubbad. Allt eller inget. Utan formell presentation kunde jag läsa av henne genom våra beröringar.
Glad är jag över att jag idag fått lära mig hathayogans solhälsning. Vaihtelu virkistää, som finnarna säger. Till skillnad från ashtangan resulterade inte hathayogapasset i en genomvåt yogakropp. Svetten är inte det viktigaste utan det som sker inombords. Med ett ord fick vi beskriva kroppens reaktion innan vi avslutade med savasana (död mans ställning) och pranayama (andningsteknik). För att nämna några av reaktionerna: avslappnad, hungrig, trött, glad, lugn och tacksam. Samma asanas, men olika sätt att bemöta dem.
Jag klev in till ett nystädat hem och färdigkokad mat. Min älskade vet vilka trådar han ska dra i.
Glädjen flerdubblades av att få höra rösten av min rosa vän och hennes guldgryn, uppleva en kantelekonsert från vår ekofamilj och samspråka med venetzianskfirande släktingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar