Andas

Tidiga tisdag.

Trippande på tårna tassade jag upp medan de övriga sussade sött. Det känns extra fräscht att meditera i en tyst omgivning. Stilla inomhus och utomhus. Nadi Shodana pranayaman står nu högst i prioritet. En tidigare bekant andningsövning, men endast då och då. Nu utövas den under en två veckors konsekvent period.

Kapalabhati pranayaman utövade jag i 12 dagar. En andningsövning som rotar sig i livskraften och det jordnära (familjen, vårt förflutna, det materiella...) Via utandningen dras kroppens toxiner ut. Dessa dagar mådde jag pyton. Toxinerna vällde ut i form av acne och täta toabesök.

Vi bär med oss vår historia. De flesta av oss är inte villiga att gräva i det förflutna. En del anser det onödigt att röra runt i grytan. Alla vill inte leka med elden. (Det ska man absolut inte om man inte är redo). Den som sig i leken ger, den ska leken tåla. Om vi inte gör upp med obearbetade känslor/händelser så tenderar vi att förr eller senare insjukna. Mycket av yogan går ut på att göra det omedvetna medvetet och hela det.

Ser man på en nyfödd baby. Vad gör det lilla underverket? Andas. Fontanellen rörs upp och ner. En äkta livskraft. Ren och naturlig. I ett skede "slutar" vi andas. Kroppen fylls med spänningar och andningen blir ytlig. Uppskattningsvis andas vi 21700 gånger om dagen. Hur många in och utandningar får vår fullständiga närvaro? Allt för få.

Våra liv består av en bestämd mängd andningar. Hur ska de tas tillvara? Vi andas in när vi föds och andas ut när vi dör. En andning. De restererande har vi möjlighet att påverka i allra högsta grad. Alla kan/vill inte öva sina lungor till den nivå som dykare behärskar. En balans däremellan kunde föredras. Det gäller bara att helt enkelt andas. Inget svårare. In och ut.