Chef

Oliv onsdag.

Dagen inleddes okoncentrerat. Medan regnet piskade i nacken hade jag mest fokus på att få säkerhetsbältet på grannflickan och döttrarna. Med den påföljden att Yngstingens lunchbox glömdes totalt bort. Min glömska gjorde mig ytterligare förvirrad.

I natt inväntas tyfonen svepa förbi. Skolorna är ännu osäkra om det blir lapp på luckan i morgon. Därför frågade jag Yngstingens skolföreståndare: When will your chef desided about tomorrow? Hon må minsann ha undrat varför jag tror att kokerskan har sista ordet om skolstängningen. Hjärtliga skratt ekade under bilfärden hem.

Efter bilrallyt mellan skolorna stack jag iväg på vinyasapass. En tvärbromsning krävdes efter att hjärnan meddelat att yogakläderna glömts på soffan. Dylika dagar brukar döttrarna titta på varandra och i kör säga: Råll-mamma.

Det är så skönt att ställa sig på mattan och ledas av en skicklig lärare. Hjärnan var lika tacksam efter morgonstulet att bara få följa instruktionerna och inte tänka själv. Vinyasayogan gör mig nyförälskad. Jag vill bara lära mig mera om härligheten. Dagens asanas hade jag aldrig trott mig klara av. Kroppen slutar aldrig
att förvåna mig över vad den är kapabel till. Dessa fotografier visar dagens utmaningar. Det kommer att krävas mycket svettande innan jag uppnår samma skicklighet. Den moroten vill man tugga långsamt. Läraren tröstade oss medan vi febrilt kämpade på: det är balans som krävs inte styrka.

Kvällens middag bestod för döttrarnas del av oliver och saltgurkor, inget annat. Bordet var dukat med diverse andra godheter, men icke. Vi har lyckats få tag i oliver, kikärter, saltgurkor, tortillachips och weetabix. Sällsynta varor over here. Något för varje familjemedlem att frossa i. Döttrarnas kära återseende av bekanta smaker från hemlandet var en fröjd för ögat. Jag kan inte uttala mig om olivkvalitén eftersom burken var tom när jag satt mig till bords.