I don´t like it

Frispråkiga fredag.

Nu har det hänt, korken har lossnat.

Fullmånens sken kika in genom köksfönstret.
Bredvid mig stod två nyfikna töser och inspekterade när jag filéade bläckfiskarna. Med grannflickan samspråkade jag om hon tycker om bläckfisk. Of course, it´s like chewinggum, svarade 9-åringen. Ur det tysta skarvade Äldstingen i med: no, I don´t like it.

Jag vet inte vem av oss ryggade till mest. Må hända bläckfisken som valde att spruta ögoninnehållet på min skjorta. Grannflickan som vant sig med att ha en stum lekkamrat, skolkompisarna är stolta över att de har en tyst robot i klassen, lärarna har vant sig att tolka leenden och ögongnistan.

Den tystlåtna fröken valde att ta ut stumhetensproppen efter sju månader i Japan, varav ett halvt års engelskt språkbad. Den perfektaste engelskan rann ur hennes mun. Ingen nyhet för oss föräldrar som hör döttrarna samspråka ideligen på engelska. Hindret har varit för Äldstingen att samspråka med utomstående.

What did you say, say it again; utbrast grannflickan till Äldstingen. Under middagen hade ingen möljighet att få en syl i vädet. Äldstingen hade mundiarre -på engelska. Om jag själv skulle kunna stoltsera med samma talang på japanska. Min japanska förlikas mest med en trögstartad båtsnurra.

För Äldstingen innebär detta stora språksteg ett avslut på månaders tjatande. Äldstingen har önskat sig veckopeng, medan vi föräldrar lovat att det infaller genast hon kommunicerar med kompisar. Påfrestande tid för tålamodet, en tuff period är avslutad.

Med den första veckopengen ville Äldstingen köpa en leksak till lillasyster och ett diadem till sin, snart 2-åriga sockersöta, kusin i Finland.

Lyckans fjäril sätter sig på axeln
på den som har tid att vänta.