Osaka by night

Sköna söndag. Tid att spendera med familjen och göra allt i slow motion-takt.
Vi styde mot Ikea på eftermiddagen. Under de elva stationer vi satt i tåget kunde jag konsentrera mig på munkmeditation. Äldstingen är en hejare på att räkna och hålla reda på när vi ska kliva av tåget. Hon sätter fokus på symboler, bokstäver eller andra detaljer. De svetsar hon fast på näthinnan och sen är allt klart som korvspad. Vi anlände till Osakas centraltågstation, Namba, som är fyra våningar hög och kilometertals vid. Vi lyckades yra bort oss ett tag innan vi hittade fotfästet igen och orienterade oss rätt.
Döttrarna är begaistrade av alla människor som finns och hur olika de kan se ut. De japaner som valt att bleka sitt hår går omkring med en chokladbrun nyans på skallen. Andra japaner som inte vill smälta in i mängden och ha svart hår har löst problemet med peruk. Allt från blondaste blond till tuppkam. Jag beundrar de unga kvinnorna som trippar omkring i trendiga högklackade skor. Själv har jag fullt upp med att ha dylika skor under en festligare middag. Söndag i all ära hade japanerna lämnat sina kostymkläder hemma. Idag var det casual-wear som erövrade.
Utfarterna från Namba bognar av matställen och affärer. Min "rosa vän" skulle älska denna tågstation/stad och alla shoppingställen som erbjuds. Jag inväntar ivrigt på att hon kommer på visit med familjen och vi får gå omkring med heta kreditkort.
Döttrarna trivdes att få vara med och välja möbler till vårt nya hem. Soffor provsattes liksom fåtöljer. Gladeligen slängde de sig och testade madrassernas mjukhet och balanserade längs med fotgavlarna. Yngstingen kröp t.o.m ner i en bäddad säng och testade om sömnen kommer samt borrade in sig i en sänghimmel. De hann även krypa upp- och nerför alla köksstolar som fanns framplacerade. Om inget annat lyckades döttrarna få japanderna att le brett.
Utmattade efter timtals av möbeltesting skickades fyra smockfyllda möbelkärror med hemtransport till huset vi flyttar till nästa vecka.
Mörkret hade lagt sig över miljonstaden och vi tappade andan när vi körde hem och kunde från bron blicka ut över stadens alla ljus som tindrade. Det blev take-away mat som vi tuggade i oss vid en gatavsats. Där spelade ett pojkband för egen räkning. Vi kunde inte tro våra öron att det var japaner som stod och ståtligt sjöng sånger av Sting och Beatles etc. Igen var döttrarna i blickfånget när de i takt till musiken sprang i cirklar framför sångarna med sina mjukisdjur i famnen. Vilken underbar avslutning på sköna söndagen.