Maiku Mira-san

Telefonkära torsdag.

I måndags var sex elever närvarande i Äldstingens klass. De resterande klasskamraterna låg hemma i influensan. Skolchefen beslöt att stänga klassens undervisningen resten av veckan. Äldstingens klass är inte den enda influensadrabbade. Bl.a. grannflickan, som går i grade 3, är också portförbjuden till skolan denna vecka.

Svininfluensan tär hårdare på de japanska barnen. Hittills har fem japanska barn omkommit p.g.a. den världsomfattande influensan. Orsaken till detta menar forskarna att beror på kombinationen av den japanska febernedsättande medicinen och tamiflu. Av någon anledning fungerar dessa två mediciner inte ihop.

Detta sprider tudelade känslor hemma hos oss. Vi känner empati för de föräldrar som förlorat sina guldgryn. Samtidigt känner vi glädje över att Äldstingen vägrade inta den febernedsättande medicinen. Det var kämpigt nog att morgon som kväll få ner Tamiflumedicinen.

Med andra ord har jag haft en kompanjon om dagarna. Annorlunda. Ingen yogaundervisning för egen del dessa dagar, ännu mindre tid för studierna.

Till min japanska skola följde Äldstingen med idag. Det gick att genomföra. Min lärare är fantastiskt inspirerande. Han håller en strikt standard på vett och etikett. Allt från uttal till bugningar. Tro inte att något-så-när fungerar, perfekt ska det vara. Antar att han stått förundrat och sett på mig när jag klivit fram i klassen barfota. Knappast godkänt, men bättre än fotsvett kunde jag tro, eller?

Mellan varven sitter jag full i skratt. Jag tror mig för evigt minnas ordet ika (calamari). Att se farbror-precis försök att efterlikna en simmande calamari. Humor har karln. Idag när vi övade oss på ålders-fraser drog han till med att han är 28 år gammal. Watashi wa ni-ju-hassai desu. Ett säkert knep att få de mest "frånvarande" eleverna att vakna till. Om jag skulle få gissa är nihongo-sensei närmare 70.

Med det japanska språket finns alltid utmaningar. Jag tittade frågande till tavlan och funderade vad i hela friden hiraganameningen betydde. Minasan kochira wa maiku mira-san desu. Efter lite bläddrande i grammatikboken insåg jag att maiku mira är den japanska motsvarigheten till Mike Miller. Du milde, här borta får utländska namn egen översättning. Visst är jag medveten att George på finska är Yrjö, men...

Eftermiddagen vigdes för bakning. Döttrarna tävlade om att baka ut den kladdiga degen. Med dessa tu ska allt gå undan. Inte har de tålamod att invänta på att ett bröd ska jäsa. Tack och lov har bakpulver uppfunnits. Det nygräddade majsbrödet svaldes med god aptit ner i hungriga magar. Äldstingens muffinslängtan räddades av Ikeas lingonsylt. Dessa bär som normalt svämmar över i vår finländska frys behandlas som gourméprodukt härborta.

Äntligen när klockan slog fyra på eftermiddagen slängde jag mig på telefonen. Det magiska 9-slaget att få ringa till patienttelefonen vid sjukhuset. Och visst var det positiva besked. En lättad och hoppfull patient. Bördan från axlarna försvann. Operationen hade gått över förväntan. Nu får vi tålamodigt vänta, om några veckor är vi alla klokare. Vi håller tummarna och önskar det bästa. Sköt om dig!