Obon

Stekheta söndag.
I stundens hetta firar japanerna obon. En buddhistisk tradition sedan 500 år tillbakas tillägnad att besöka familjegravarna och samlas för släktträff. Många företag har stängt i tre dagar och de anställda passar på (läs: tvingas) att ta ut en del av sin semester. Förståeligt är det att många verksamheter sätter lapp för luckan under den hetaste tiden av sommaren.

I morse när jag klev upp 6.30 och promenerade iväg till morgonyogan visade termometern 30 grader. Normalt är det folktomt och tyst, endast de fortespelande cikadorna är uppe. Vid begravningsplatsen, som jag passerade, var det allt annat än öde. Från gravgården spreds en fridfull doft av rökelse, alla gravstenar var prydda med färgsprakande blomsterkvastar och ett sorl av människoröster fyllde luften.

Varför utföra ceremonin vid gravgården denna tid? Jo, för att det är svalt.

På eftermiddagen hade vi 38 grader och då var alla japaner fastklistrade inomhus vid sina luftkonditionerare. Döttrarna hade monopol vid lekparken. Där fick de ståheja i all sköns ro. I stället för nya lekkompisar skaffade de sig nya husdjur. Grodyngel.










Än så länge har döttrarna inte lyckats fånga
l-e-v-a-n-d-e-cikador. Närgångna är dessa 5 cm långa insekter. Stundom kommer de flygandes ovaför hårfästet eller gör närmanden såsom att landa på Äldstingens rygg. Endast avtuppade cikador kan man hitta på gatan, i gräset eller på balkongen. Tack och lov livnär sig inte japanerna på dessa kräk. Vill du fritera en cikada, välj då en hona för att få mera kött.

De supersnabba 20 cm långa ödlorna finns det inte en chans att fånga, knappt så att kameran lyckades fånga dem i farten. Bra så. Vi har fullt sjå med att övervaka när vår vattensköldpadda luftbadar. En dag hittades Sprinkles ingömd bland tvsladdarna. Jag som lev i tron att sköldpaddor rör sig lååångsamt. Man lär sig så länge man lever.