Fjärilfredag. I morse möttes vi av en underbart vacker fjäril, chocho, vid Yngstingens skola. Inomhus i sitt egna fjärilhus. Lärarnas bakomliggande tanke var att barnen skulle få följa med fjärilens utveckling. Fjärilen följde egen rytm och hade under natten krypit ur puppan och välkomnade oss på morgonkvisten. Barnen fick äta lunch utomhus och samtidigt bevittna fjärilens startskott ut i vida världen. En dramatisk start. Fjärilen krockade med en fågel. Barnens intresse förflyttades snabbt från fjäril till fågel. Look a bird, och så var intresset för fjärilen bortblåst. Barnen har en fenomenal förmåga att leva i nuet.Med Äldstingen gick vi efter skolan och besökte köpcentrets djuravdelning. Hundvalparna var ute i friska luften medan deras burar skrubbades. I stället kunde vi beundra akvariefiskarna, kaninerna, fåglarna (bl.a. blåmes och talgoxe), hamstrar, en vit igelkott, ormar, sköldpaddor och ödlor. Nästintill ett zoobesök.
På kvällen ordnade Äldstingens skola, back to school night. Det intressanta med hennes skola är att vi känner oss "hemma". Den ena nationaliteten efter den andra varvat med japaner. Trots det är hon skolans enda blondin. På hennes klass finns barn från Australien, Malaysia, Indien, Korea, Singapore och Britannien. Med min älskling drog vi raskt ner medelåldern i föräldrasällskapet. Min dag blev räddad av Tara från Australien. Hon gav mig hennes frisörs visitkort.
Äldstingen konstaterade: jag vill lära mig tala engelska så jag kan prata med mina kompisar. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Sorgligt att hon inte ännu kan kommunicera, men glad åt hennes målmedvetenhet. Döttrarna har klarat flytten och allt vad kulturella skillnader innebär brilliant. De hör japanska dagarna i ända och undervisas i engelska. Trots det går det ingen nöd på tapperheten. Medan vi gick hem i kvällsmörkret omkramade av den varma luften konstaterade jag: Vårt liv är här nu. Ingen annanstans.
Också jag kikar in nu som då, alltid intressant att läsa om er för att du har ett så fint sätt att skriva på, en riktig bloggmänniska är du ju!
SvaraRaderaJag är stort imponerad över hur fint ni har anpassat er till ert nya liv i Japan, allra mest över era döttrar, ni är en stark familj!
Martina Å
Ha ni träffat på nå finländare eller svenskar där (som inte är turister)?
SvaraRaderaÅh, det låter så fint när du beskriver ert liv. Känns som man själv är där en liten stund! Har alltid tänkt att vi borde leva i något annat land med familjen - precis som ni gör! Men nu är det bara älsklingen och jag kvar hemma, kanske gör vi det själva framöver...
SvaraRaderaHärligt Martina att du kikar in! Det värmer hjärtat att ni nära och kära finns med. Jag är en nybörjare med bloggandet. Visste knappt vad en blogg var innan erbjudandet kom framför mig. Tackar min yogamentor som fick mig att börja blogga i samband med flytten.
SvaraRaderaMonica: Svenskar, nej. Finnar, nej. I Tokyo stötte vi på två finländska turister. I slutet av september inleds "suomalaisten naisten aamukahvit" då räknar jag med att få samspråka med tvättäkta finländare.
Annika: Jag tror att en utlandskommendering är lämpligast när barnen är små (inte t.ex. tonåringar) eller när de helt enkelt är utflugna. Rekommenderas varmt, ett äventyr som minsann ger perspektiv på livet.