Syskonkärlek

Ofattbara onsdag.

De två senaste veckorna har gått ofattbart snabbt. Ninjorna anlände, stannade och flög idag iväg mot snöiga norden. Mycket hann vi uppleva, men mycket mer finns att upptäcka. Livets resa tar aldrig slut.

Det känns som om det var igår jag spelade sänka skepp, lekte rövare, trängdes i sängen eller skvalpade omkring i badkaret med min storebror. Vem skulle då ha trott att vi skulle återförenas på andra sidan jordklotet 30 år senare. Åren har gått. Nu är det våra egna arvingar som tillsammans har spenderat kvällarna med att ha vattenkrig, byggt lego och ståhejat vid nattningen.

Barnen är vår framtid. Jag önskar att de kommer att ha samma syskonkärlek som vi vuxit upp med. Jag har alltid haft en trygg beskyddare, en läromästare, ett bollplank och funnit mig tillrätta med att vara nummer två i syskonskaran. Stoltast av allt är jag över att vi hållit i hop. Ingen tsunami, tufon eller jorbävning skulle få oss att separera. Syskonmagin är förevigt ihoplimmad.

Livets sekvens hade inplanerat att jag skulle flytta till Japan. Således kunde storebrors mångåriga dröm att besöka Japan gå i uppfyllelse. Extrabonuset kom som en lottovinst, springa maraton. Nu är det att sväva vidare mot nya drömmar på den flygande mattan.

Tack för att du finns brorsan, Your simply the best !

Jag älskar dig!


Till pappa kan jag hälsa att jag lyckades ratta till Kidzania, men kvällspasset var olyckligtvis stängt. Äldstingen har grubblat över varför du inte ringer. Lättnadens suck kom när jag förklarade att 14 timmars tidsskillnad gör det praktiskt omöjligt.
Yngstingen utbrast i bilen till sina kusiner: jag kan se till USA där min pappa är. Med det uttalandet fick hon även den yngre kusinen att se dig därborta.
Dessa prinsessklänningar ligger på döttrarnas önskelista (7000 yen). Få se om de lyckas övertala dig?!