Ladda batterierna!

Tilldelade torsdag.

I morse tände Äldstingen sänglampan. Mörkt. Inget ljus. Döttrarnas IKEA-lampor är beroende av solljus för att fungera och lysa klart. Vi hade glömt att ladda batterierna med solens energiska strålar.

Min Älskade är expert på batterier, eller närmare bestämt kobolt som de består av. Enligt honom ska alla batterier laddas regelbundet för att inneha bästa styrka. Största slitaget på batteriet är om vi laddar det först när telefonen, datorn, bilen blinkar rött.

Detsamma gäller oss människor. Regelbunden laddning av batteriet är det ultimata för att må bra. Tyvärr är det allt för många som kör på reserverna onödigt ofta. Detta leder till en längre återhämtning.


Vi måste lyssna till oss själva. Känna efter vår egna batterinivå. Är den låg eller hög? Vilken sorts laddning behöver vi utföra för att återfå balansen?

Ibland kan det helt enkelt vara på sin plats och sluta gräva. Stanna upp istället för att skapa lervälling.

Byggarbetarna runt hörnet insåg att störtregnet kan de inte kontrollera. De var fiffiga och tog paus och sysselsatte sig med något vettigare tills
marken torkar upp.


Yngstingens skola passar nu på och tar vårledigt för att ladda batterierna, stora som små. Ett avbrott i vardagen gynnar oss alla.

Skolavslutningen firade vi med knytkalas. Ett gemytligt sätt att avrunda det (japanska) skolåret.

Yngstingen kommer således att hålla storasyster sällskap, som redan firat vårledigt i en vecka. I en vecka framöver får de lekandes ladda sig tillsammans med SJÄLSVÄNNEN. Bättre kan det knappast bli.


Yngstingen fick idag medalj, diplom och sitt första betyg. I en ålder av 3 år och 8 månader har hon fått vitsord baserat på:
English literacy and speaking
Maths readiness
Group time
Social skills
Life skills
Motorskills.

Varje bedömningsområde är indelat i åtta specifiserade färdigheter från en skala 1-5. Vår envisa fightare lyckades
knipa fullpott på samtliga. Önskvärt är att hon ska öva sig att delar leksaker med andra och fråga efter hjälp. Är man envis så är man.

Vi borde alla få medalj vareviga dag för vår insats. Genom att vi tror på oss själva utan att behöva bedömmas av någon.