We are the children

Multinationella måndag.

Äldstingens skola firade FN dagen med dunder och brak från arla morgonstund. I år fokuserar "64-åringen" sig på barnens rättigheter.

Redan i korridoren ekade låten Celebrations. Inne i konferensrummet var väggarna dekorerade med flaggor. I skolan finns många nationaliteter representerade. Eleverna var klädda i nationaldräkter. (Äldstingen skulle ha kunnat anlända i joggingdräkt-Finlands nationalklädsel). Vi hade dagen till ära klätt oss blå-vitt. Igen kom, faddrarnas avskedsgåva, Finlandkepsen i användning. Tack!

Grade 4 stod som värdar för firandet, United Nations newscast. Den äkta entusiasm och glädje de utstrålade fick mig att framkalla tårar. Så vackert! Det var reportage från Indonesien, Filippinien och Samoa. Egenhändigt skrivna sånger och bokreferat. Bildkollage i samarbete med de yngre klasserna och frågesport. Allvarliga ämnen presenterat på ett humoristiskt sätt. Barn har minsann talang.

Äldstingens 5-åriga klasskamrat ställde sig med en rosa kimonodräkt framför hela samligen. Galant läste hon hur barn med speciella behov kan sporta. Eleverna gav ett smakprov på en volleybollmatch sittandes på sina stjärtar. Roligt hade de, trots att farten begränsades av deras rörelsehinder. Av barn, om barn, på barnens villkor. Inte konstigt att mina tårar behövdes torkas mellan uppträdanden.
Firandet knöts ihop av skolans doktor, doctor of music. Till tonerna från pianot reste vi oss och sjöng Michael Jacksons We are the world.

Knappast var det endast genom min ryggrad som kalla kårar drog fram. Där framför oss stod de samlade vår framtid.






We are the children
We are the ones who make a brighter day
So let's start giving
There's a choice we're making
We're saving our own lives
It's true we'll make a better day
Just you and me