Soko

OM onsdag.

Det är höst, ame. Enligt den japanska säsongkalendern befinner vi oss nu i Soko. Under denna tid på året infaller frosten. Än så länge har frosten lyst med sin frånvaro.

Japanerna har vandrat i vinterskor ett tag redan. Nu har deras svarta kalufser fått sällskap av stickamössor. Det är deras sätt att hantera hösten. Trädkronornas färgnyans håller på att förändras. Enstaka löv uppenbarar sig på marken.

Ordet höst innebär något helt annat för vår familj. För oss är det sommar. Blommorna blommar, fåglarna kvittrar, fjärilarna flyger, solen värmer skönt och vi bär fortfarande tunna kläder. Min älskade har visserligen övergått från kortärmade skjortor till långärmat. När han kliver ut genom dörren om mornarna är det runt 12 grader. Dagstid är det över 20 grader. I kväll (22.00) visar temperaturen 18 grader. Höst. Nej. Japansk höst=finländsk sommar.

Efter en längre paus, för att vila knät, var det dags för ett vinyasapass. Nu klara jag åter av att sätta fokus på andningen och rörelserna. Under helgens träningar kretsade koncentrationen mestadels på mitt högra knä. Spanjorske läraren hade ett "stillsammare" pass, men ack så givande. Medan vi yoginis kämpar på i våra asanas konstaterar läraren lugnt: det är inte så svårt som det ser ut. Med ett par justeringar placerar han oss i diverse asanas. Åter igen får jag konstatera: läraren vet mera än jag vad min kropp är kapabel för. Då jag tror mig uppnått min fullaste kapacitet då kliver spanjoren fram. En ryggförlängning här eller bröstvridning där och positionen blir fullkomligare. Hans harmoniska läggning smittar av sig. Andningen varken forceras eller avstannar. En konstant lugn ujjayandning sänker sig i shalan.

Om shanti, shanti, shanti.