Identitet

Orienterande onsdag.

Snart har vi bott i Japan i ett år. Vi har blivit bekväma med att omringas av skyskrapor, folkträngsel, bilköer, punktlig tågtrafik, god mat, vacker arkitektur, millimetertäta bostadsområden, ett obegripligt språk med ännu hårdsmältade alfabet. Listan kan göras lång eftersom vi dagligen bjuds på nya intryck. Intressanta stimulanser.

Vi är utlänningar. Ett fortfarande främmande begrepp efter ett år. Jag kan acceptera att vi inte ser ut som japaner, inte pratar såsom infödingarna och för att inte glömma det kulturella beteendet. Vi är utlänningar, inte turister, som försöker smälta in och anpassa oss till ett mycket annorlunda samhälle.




Det är en sak att permanent bosätta sig utomlands. Då rotar man naturligtvis ner sina bopålar stadigt. I vårt fall har vår familj dragits upp med de finländska rötterna och planterats tillfälligt (2 år) i Japan. Vi blommar och gödslas väl trots annan växtplats.

Månne jag är trögstartad, men nyligen har jag drabbats av en identitetskris. Vem är jag? Jag är inte utlänning. Jag är finlandssvensk som bor i Japan. Denna kris som "statistiskt" lär infalla ett par månader efter en utlandsflytt.

Jag har inte hemlängtan. Jag trivs, liksom alla övriga familjemedlemmar, i denna fantastika kultur. Ibland känns det helt enkelt som om jag ville vara en bland de röda rosorna i rabatten istället för den vackert blommande, men utstickande, pionen. Att inte smälta in. Ständigt behöva fråga och svara, istället för att följa med den vardagliga strömmen.


Var bor vi utlänningar egentligen?

På Penny Lane...













och går dagligen förbli Bocca della Verità, sanningens mun...


















är fortfarande granne med Sweden...













vi kan ta en paus i romantiska Paris...













och besöka Vita Huset.














Det är ramen som är viktigast oberoende av var vi bor. Tillfälligt har hjulen inget fotfäste. Kärnan finns ändå kvar och repar sig när alla delar igen hittat sin gamla vanliga plats i nyare upptoning.