Observerande onsdag.
Qigonfantasten Tomas Ledin sjunger att
Sommaren är kort, det mesta regnar bort...En sång som fullföljer de nordiska måtten. Numera associerar jag
regn och
sommar på ett helt annat sätt. Livet lär när man får chansen att bo på andra sidan jordklotet.
Ordet
mulet har jag tidigare pusslat ihop med kallt, blåsigt, färre soltimmar... Idag kan jag förknippa
mulet med värme, fukt, ljumma vindar... En negativ association har förvandlats till något positivt. En välkommen befrielse.
En annan förändring som jag upplevt är mitt yrke:
klasslärare. I måndags anlände årets lärarkalender med posten med en positiv slogan: LÄRARE TÄNKER framåt.
Sant så sant. Medan jag arbetade som lärare gjorde jag inget annat än tänkte framåt, i lektioner, dagar, veckor, månader och år. Allt för ofta fann jag mig tankemässigt på en helt annan tidpunkt än pågående lektion. Skrämmande. Nuet passerade förbi mig medan jag planerade vad som komma skall. Skrämmande.
Det positiva är att jag ännu idag tänker framåt, med en helt annan innebörd.
Framåt genom att inte tillåta nuet att rinna ut i sanden.
Döttrarna har åtta sovmornar kvar innan de rutinerade skoldagarna drar igång. Sedan vi anlänt från semestern i Finland har alla dagar innehållit vattenplask i mindre, större och enorma badpoolar. Idag blev det en
torr sommardag, nästan.
Det är omöjligt att hållas torr från topp till tå när luftfuktigheten kliver upp till 50%. Att uppsöka köpcentret och omringas av stekheta cementblock gör inte kroppen svalare. Endast affärernas iskalla luftfläktar lyckas framkalla något som jag skulle förknippa med den finländska torra sommaren.
Med barn i huset hålls man levande och fastnar inte i en och samma växel. Det är ständigt någon förändring på gång. Dagens aha-kick slog till vid köpcentret. Vår 7-åring är inte längre ett barn hon är ett
skolbarn. Nu blickar hon inte ens på kläder med nallar och prinsessor. Döskallar ska det vara. Precis som det ska vara. Utveckling framåt.
.
Nu går sekatörerna varma i de japanska trädgårdarna. Det klipps, formas, putsas och poleras. Fridfull perfektion.
Ibland måste man satsa tid på att skala bort det yttre för att ta fram den inre skönheten. Upptäcka det som gömts undan och inte fått utrymme. Då menar jag naturligtvis inte endast mina nya fräscha hårtoppar...
Den japanska estetiken är ögonfallande vacker. Något som dessutom förgyller min promenad till affären och etsar sig fast på näthinnan.
Lyckas få tankarna att bli lika strukturerade som trädkompositionen.
Det klassiska gårdsträdet har inte härborta samma möjlighet att breda ut sina grenar. Inget problem. Funktionen uppfylls ändå, om inte ännu vackrare?!
