Hittills denna månad har våra dagar fyllts med Sayonara-fester. Vid varje fest har vår familj fått konstatera att vi är omringade av värdefulla diamanter. Glittrande juveler som vi skulle vilja packa ner i kappsäcken och bringa med till hemlandet. Vem skulle ha trott att vår sociala krets skulle ha vuxit sig så stor under dessa år i Japan. Då återstår ännu många dagar innan juni månad är avslutad, vilket innebär ytterligare varma möten i gott sällskap.
Grannarna, tonari, ringde nyligen på ytterdörren och instämmde i kör: We will miss you medan de överräckte avskedsgåvor åt döttrarna. Att flytta som utlänning till ett så pass främmande land som Japan har sina utmaningar. Med språket som första tröskel. Vår familj får skatta oss lyckligt lottade över att ha varit omringade av trevliga grannar som dessutom har barn i samma lekålder.(På bilden fattas en tös)
Vi har lärt oss att ta seden dit man kommer. När grannfrun säger Good morning istället för Ohayo gozaimasu upplever jag som att mötas halvvägs. Även om den verbala kommunikationen inte alltid fungerat flytande så har vi ändå alltid förstått varandra. En munter start på dagen är alltid ett leende från grannen liksom det sista innan ytterdörren låses för natten.
Som minne från grannbarnen har nu döttrarna Japans prinsessa Hello Kitty samt Disneys sessor.
